Ytterligare nära en vecka går det att se utställningen Butterfingers på Konsthantverkarna i Stockholm. Gör det! Här visar de sju vävarna i Studio Supersju upp en helgjuten utställning som bränner till kring en gemensam fråga, även om uttrycken och resultaten är helt olika. Den bitvis utstuderade hängningen, den mycket rosakrämfärgade inramningen och det väl valda utställningsnamnet skvallrar om att utövarna har både tankar och idéer om textilens roll i det offentliga rummet. Får vi röra? Varför vill vi ta på textil och vem ger oss rätten att göra det? Eller kanske ännu mer – varför tar vi oss rätten?
Studio Supersjus medlemmar – Arianna Funk, Ia Centerhall, Joefin Gäfvert, Mirjam Hemström, Miriam Parkman, Siri Pettersson och Vega Määttä Siltberg – skriver så här som ingången till utställningen:
Vi har varit din fettfläck i tanthöjd, dina frasiga trådar på marken. En utrunnen milkshake i soffan, en maläten tröja du hittar på vinden. Alla era händers nostalgi, minnen och kunskaper som aldrig någon annan såg. För text betyder väv, och väven har alltid talat till dig. Allt mitt är ditt: en våldsam kärleksförklaring.
Min nyfikenhet är verkligen väckt med dessa ord och det är också en verkligt intressant och bra utställning, satt i perspektiv av ett bra och närgånget tema. Hantverket är ju i sig självt ofta mycket taktilt, det är gjort av handen och det består ofta av ett material som vi har stor förförståelse av. En olja på duk framkallar eventuellt inte lika stark lust att beröra fysiskt, eller så är vi fostrade i att vi faktiskt inte rör konst?
Hur är det med en utställd bonad, ett vävt konstverk? Ett textilt arbete? Är textil allas egendom frågar sig gruppen i utställningen – och innefattar alltså ett taktilt material automatiskt rätten till beröring?
De sju vävarna har alla sina olika uttryck och genom de olika teknikerna visas en bredd på beröringen – hur lätt eller svårt det är att låta bli beror på betraktaren. Här är verken också slugt placerade i olika höjd, här finns en kaxig övertygelse också om att allas utrymme är allas och bör nyttjas. Butterfingers hålls också elegant samman av den krämrosa färgen på väggarna. Färgvalet illustrerar närhet och intimitet, här är det smetigt och fettfläckigt samtidigt som det är vansinnigt vackert.
De olika uttrycken samsas och påminner om gruppens styrka, att det är det olika spåren och intrycken som blir det gemensamma avtrycket. Vi behöver fortfarande påminnas om vad väv kan vara i ett konstnärligt och offentligt konstnärligt perspektiv, och i den rollen finns det få som slår Studio Supersju just nu. Här är det inte teknikerna eller materialen i sig som får stå i centrum – här är det verkens berättelser, titlar och också pris som står i centrum.
Butterfingers sätter fingret på en viktig fråga om hur vi ser på uttrycket väv på ett konstnärligt sätt, och vilka krav vi både kan ställa på verket och på oss som publik.
Utställningen finns att se fram till 29 januari, på Konsthantverkarna i Stockholm alltså.
