För en tid sedan hade jag nöjet att få besöka några av de tolv elever på Handarbetets Vänner som just nu ställer ut i examensutställningen Craftverk. Jag blev inbjuden för att de ville visa upp och berätta om processerna bakom sina arbeten. Då var det ungefär en vecka kvar till utställningens öppning och det var verkligen en bra och intressant förmiddag jag fick tillsammans med studenterna.
En inblick inte bara i det sista färdigställandet med timmar av sömnad, montering, avslutande fix och färdigställande, jag fick också med mig tankar om vägval, tvivel och funderingar på lösningar – så där som den kreativa processen ju fungerar. ”Är det rätt att välja detta material, ska den här tekniken avsluta, borde jag ha valt en annan lösning?” Ni känner säkert igen er i en egen process. Jag är ödmjuk inför den och de samtal jag fick ta del av, just i det hetsiga kreativa kaos som det ju ska innebära att färdigställa sitt examensarbete.
Därför var det också så oerhört givande och extra roligt att få se det färdiga resultatet! Craftverk är en mycket bred och väldigt vacker utställning som till fullo har formgivits för att låta de enskilda arbetena komma fram, men som samtidigt ger en närvaro åt varje verk i kombination med övriga. En grupp med massa vilja och en massa uttryck. Studenterna har själva ansvarat för formgivningen av själva utställningen, placeringen av verken och helheten av Craftverk.
Jag fick vid mitt besök höra tankar och bakgrund till en rad av verken, tankar om återinförande av tekniker, sätt att uttrycka sig i stygnen och experiment som legat och lurat. Jag mötte exempelvis Jennie Jakobsson och Sigrid Daregård, som båda utforskar traditionella tekniker med nya resultat – Jennie som ville använda sig av spetssömmen men i större skala har gjort en jacka i ett för tekniken annorlunda material, ullen. Hon har färgat och filtat ullen och format den till mönsterdelar som hon med hjälp av spetssömmens langettstygn fästat ihop.
Drivkraften var att se om det gick att göra något större och bärbart i tekniken, bitar som pusslas ihop till en stor helhet. Det är ett fantastiskt vackert resultat och inte minst, ett intressant sätt att se på ullen och stygnen på nytt.
Sigrid Daregård, som följer sina isländska rötter tillbaka till en teknik från vikingatiden, har inspirerats av en vävteknik som vikingar på Island använde sig av, här med kypert i botten. Hon visade mig hur hon plockade in den ull hon noggrant färgat in och berett i väven, de långa tussarna blir till ryatrådar som fluffar sig oerhört fint.
En muff och en halsduk känns som perfekta användningsområden, då detta är ett material som man gärna vill ha nära kroppen. Sigrid berättade att det för henne handlade om ett inlägg i diskussionen om äkta päls och fuskpäls. Detta ser hon som en bra mellanväg, då det är ett sätt att bibehålla ullens goda kvaliteter, men utan att behöva använda hela djurets skinn.
Men Craftverk är förstås mångfacetterad så som det bör vara. Jag fick också berättelser kring stygnen och vad de kan symbolisera, både från Shamiran Adam och Cissi Wiman, där den senare använder stygnen, maskin- och handbroderade på olika material med egna infärgningar som ett sätt att utforska hälsa, tankar och ett inre tillstånd, där uttrycket blir till berättelser men också ett prövande av skapandeprocessen.
Shamiran Adam har i sitt konstsömnadsarbete skapat stora kontraster i sin glamorösa mask, där fjädrar, paljetter och vackra glittrande stygn ger en känsla av flärd, samtidigt som ämnet för masken också står för något helt annat – mäns våld mot kvinnor. Det är tydligt i det slutna ögat som skymtar, samt den tystade munnen och kontrasten blir verkligt träffande.
Ytterligare ett verk som jag tyckte så mycket om att få bakgrundsinformation om var den väv och den tunika som Suha Ayal skapat. När jag besökte henne var den psuedodamast hon gjort nästan färdig, även om tvivel kring montering och färdigställande fanns. Då saknades färgen och mönstret på det tyg som damen till vänster håller upp, och den har nu tillkommit.
Det är ett mycket flerbottnat verk: damerna på damastväven föreställer Handarbetets Vänners ledning i början av 1900-talet, och representerar här institutionen som HV står för idag. Suha menar att det finns både gott och ont i traditioner och att en del historia också mår bra av att brytas. Det sidentyg som hon gjort den böljande tunikan i är skapat med hjälp av skolans personal under våren, där de gemensamt färgat in tyget genom en ”häll och dräll-teknik” där alla varit med och styrt färgade kulor som slumpmässigt medskapat detta mönster. Suha har markerat mönstret med stygn och trådar från detta plagg går sinnrikt över till väven på väggen och fortsätter där forma samma mönster på den porträtterade damens tyg. Gammalt möter nytt och tiderna (bör?) förändras.
Jag träffade också Lina Kac som precis dagen innan hade tagit ner sin väv och var i färd att knyta mattans frans. Hon var då i någon slags tvivel kring sitt verk, då det å ena sidan handlade om att överraska sig själv, hon hade vävt sin matta med olika tekniker och litat på sin magkänsla, och å andra sidan landa i att vara nöjd med resultatet. Eftersom hon vävt utan skiss var det själva samarbetet mellan sig själv och materialet hon ville åt, där hon lockas av det fria vävandet, och jag tycker verkligen att resultatet blev slående. Jag gillar särskilt detaljen med den avsedda platsen för ett stolsben.
Experimenterandet och lusten att prova tills ögat och handen hittat rätt formade också Eva Mendels arbete, där hon visade en rad olika prov och mönstring på sina flortunna vävar, innan hon hittade rätt. Skira drömmar kallar hon sitt arbete, och hon har verkligen givit sig i kast med det riktigt tunna. Strukturer som släpper igenom ljus, men som ändå tar plats i ett rum.
Julia Kåsjö berättade för mig om Gurli och Gurlis syster, personer som hon utifrån en bekants personlighet fått karaktärsdrag och därmed också kläder. Tyget är vävt i dubbelväv, där det blir lika vackra mönster på båda sidorna. Verket heter Gurlis syrra och Gurli och i utställningen är inte bara de riktigt imponerande veporna av de tyg hon vävt, utan också skisser på de plagg som hon skulle vilja sy.
Stort tack till de studenter som lät mig ta del av de processer som deras arbeten var inne i när vi sågs, utställningen är kompakt och mycket innehållsrik i alla sina tolv utövande delar. Gemensamt är förstås den höga nivå av hantverkskunskap som HV skola står för, det är verkligen en fröjd att se så skickligt utförda arbeten. Craftverk finns att se endast några dagar till, fram till 1 juni. Mer information om det praktiska med öppettider och sånt finns här.