Med grannlåten som ledord i Karin Ferners nya utställning

Jag har haft en så rolig och engagerande mejlväxling med silversmeden och folkkonstnären Karin Ferner på sistone. Hon är aktuell med en ny utställning! Jamenvisst, så himla spännande! Denna gång finns hennes arbeten att se i Skåne, på Hemslöjden i Landskrona och öppningen sker till helgen.

Utställningen kallar Karin för Maxad grannlåt och hon har låtit just grannlåten varit ledord berättar hon:
– Grannlåt översätts med prål, flärd, bjäfs, krimskrams, lulllull,  prydnad, dingeldangel, tingeltangel, nipper, utsmyckning, krusidull, blingbling och glitter. Det har varit min inriktning under arbetet med utställningen. Det har varit jättekul!

Och det syns ju verkligen – dels att hon inspirerats av grannlåten (det är ett av svenskans vackraste ord tycker jag) dels att hon haft väldigt roligt när hon arbetat. Vi har diskuterat hennes arbetsmetoder och framförallt kanske också slöjdens och folkkonstens metoder. Jag frågade henne om hennes relation till återbruk.
– Återbruket är min palett och mitt redskap. Till och med silvret smälts om och återbrukas. Så har man alltid gjort med ädla metaller. Collage som jag just nu ägnar mig lite åt råkar ju också vara ett slags återbruk.

Karin Ferner har varit verksam silversmed ett helt yrkesliv. Sedan förra året är hon pensionär, jag träffade henne på Svensk Hemslöjd senast där hon hade en uttrycksfull och rolig utställning. Vi pratade då om att hon som just nybliven pensionär kunnat ta fram andra uttryck och idéer, göra större objekt och utforska andra delar av sitt konstnärskap, utan att behöva ta format och säljbarhet i beräkning på samma sätt som tidigare. Det gav henne större frihet tyckte hon.

Att trappa ner eller göra andra saker var inte på något vis aktuellt, vilket förstås gör mig glad. Hon har kvar sitt engagemang helt uppenbart. Jag frågar henne hur hon själv skulle beskriva sin drivkraft:

– Det som driver mig är alltid nyfikenheten. Jag vill veta om saker och ting går att göra och bli som jag tänkt. Jag vill i grund och botten berätta om vad jag sett och uppfattat. Det fungerar nog som för en landskapsmålare, men mitt landskap är kulturarvet och folkkonsten. Så jag berättar vad jag sett och jag gör det med nutida förutsättningar. Det är en oändlig källa för mig att ösa ur och det är min plattform som jag kastar mig ut från.

Jag slås ofta av hur komplexa Karins arbeten är i sin uppbyggnad. Hur viktigt det är att olika material matchas, blandas, spelar med och mot varandra. Och hur det förstärker intrycken och verken uttryck. Jag påminns om en annan grannlåtens uttolkare, Tor Cederman, som ofta nämner vikten av blandning i material och stoff för att få fram maximal effekt. Bara fina saker jämte varandra blir platt, det behövs något oväntat, något kittlande eller till och med något fult för att det fina ska skina.

Och så är det ju med Karin Ferners arbete också. Hon arbetar med folkkonstens allra mest breda palett och tillåter sig experiment och maxat överdåd.  Jag frågar henne hur hon själv ser på sitt arbete utifrån tekniker och material, jag är nyfiken på hennes skapelseprocess.

Och en annan sak jag är nyfiken på, folkkonstens förespråkare som jag är, och även med en förkärlek till just folkbildning och kunskapsöverföring. Hur viktigt är dessa frågor för Karin Ferner? Att vara med och föra folkkonsten vidare, eller att vara en förespråkare för dess fortlevnad:
– Jag är nog mer en konstnär  och berättare än en som lyfter fram tekniker och återbruk som sådant. Jag är förtrogen med en del tekniker och sånt men jag tänker inte specifikt  på  dem, mera på färg , form och  utförande. Det  jag möjligen vill lyfta från folkkonsten är det fantastiska, det galna, det överdådiga, det roliga och oväntade.

Som skapelsen Knappliv eller Kvinnlig rustning exempelvis. Det består av ett snörliv fyllt med mässingsknappar som det tagit ett par år att samla, ”från Dalarnas alla loppisar” beskriver Karin det. Lustfyllt och maxat maxat är bara förnamnet.

I den nya utställningen har hon just det oväntade och överdådiga för ögongen. ”Ska du göra något nytt kan du lika gärna tillta bakåt!” är ett citat som också följer med henne in i arbetet och det har fått hänga med som förklaring i beskrivningen av Maxad grannlåt:

Karin Ferner nytolkar tradition, känsla och skönhet. En utställning med återanvändning av färg, form och material och en hyllning till prål, flärd och glädje.

Att ha platsen, intresset och gemenskapen i görandet är bra förutsättningar. Men ibland är det bra att ha en supporterklubb också – så här avslutar Karin:
– Jag berättade för sonen Olle att jag just ”råkat” köpa min 45:e  provdocka på en auktion i Borlänge. Då svarade han: ”Hahaha grattis! Du är galen på det där bra sättet!”  Min familj är min supporterklubb.

Så, ta dig till Landskrona och till Hemslöjden i helgen om du har möjlighet, då Karin Ferners utställning Maxad grannlåt öppnar. Här visar hon både objekt och silversmycken, till stora delar nygjorda verk. En del är återanvändning av tidigare grejor i nya konstellationer, som hon beskriver det. Men alla silversmycken är nya. Utställningen finns som sagt på Hemslöjden i Skåne. Vernissage redan på fredag på kulturnatten – då Karin också är med och inviger –  och ända fram till 10 november finns möjlighet att se Karin Ferners verk.

Och så lite bonus – i samband med Karins utställning i Stockholm förra året försökte jag ringa in hennes arbete och skrev då denna text för att sätta fingret på vad hennes uttryck är och varför det väcker så mycket lust, glädje och humor. Här ett försök iallafall:

Karin Ferner är en silversmed och konstnär som ständigt utforskar gränserna mellan konst, silversmide och folkkonst. Hon är verksam i Falun och hittar egensinniga samband mellan den traditionella folkkonsten och smyckekonsten. Hennes signum är ofta rosensjalens blomma, Leksandsbandet från folkdräkten, blandat med klassiska bonadsbroderier.Utan att låta sig begränsas i vad man får eller inte får göra tar sig Karin Ferner an kulturarvet på ett ​drabbande sätt. Hon är en av vår tids intressantaste tolkare av traditionell hemslöjd, på det sätt hon förvandlar sina objekt så de känns samtida och uppdaterade. Ofta provocerande eller engagerande, få är oberörda av Karin Ferners konstnärskap.