Jag var på möbelmässan häromdagen och lyssnade i Kinnarps monter på ett samtal om hållbarhet och design, apropå företagets lansering av The better effect index, en poängskala som mäter parametrar av miljöeffekt per möbel. I panelen där många namnkunniga fanns med, arkitekten Gert Wingårdh, Louise Köning, hållbarhetschef på Coop bland annat, hörde jag Mattias Goldmann från tankesmedjan Fores nämna begreppet greenhushing.
Enligt samtalet skulle green hushing kunna beskrivas som att ett företag gör miljömässigt gott och samtidigt har någonslags tveksamhet inför det och därför inte kommer på att berätta om allt fantastiskt som de gör. Kanske med en rädsla för att få påpekat att det finns massor kvar att göra på området.
Goldmann nämnde det apropå Kinnarps vd lite i förbigående berättade att företaget inte använder sig av förpackningsmaterial till sina möbler vid transport, utan istället sveper in produkterna i filtar som de använder igen. Detta gör att de har skurit bort en lastbil i sin transport – det som vanligen skulle behöva yta av två lastbilar nu kan köras i en. Detta var inget som egentligen Kinnarp kommunicerat ut – green hushing. Ni fattar.
Jag diskuterade vidare på mässan i andra montrar, mer med fokus på just hantverket, där jag som ofta slås av hur specifik och inte minst specificerad hantverkskunskapen är. Och hur få som känner till hur avancerat det är att bemästra ett hantverk till fullo. Och det slog mig – visst existerar det ett visst mått av craft hushing också?
Allt för ofta ifrågasätts exempelvis pris och produktionstakt på en vara – förstås beror det på bristande kunskap om själva tillverkningsmomenten, materialets förutsättningar och hur komplicerat det är att tillverka varan hantverksmässigt. Varför kommuniceras inte det ut i ännu högre grad undrar jag?
På så vis går det ju också som konsument att enklare att avgöra vad som är hantverk på riktigt, och vad som mer ”ser ut som hantverk”. Jag är ofta inne på dessa tankegångar här, jag vet, så här skrev jag exempelvis om Formexmässan i fjol på temat.
Detta kommunicerande görs förstås i viss utsträckning redan, och större företag är ofta bättre på att visa upp processerna bakom – kanske för att behovet är större att visa upp ”rötterna”? (och förstås för att större PR-muskler finns) Jag gissar lite fritt här.
Men jag tänker förstås att det finns en uttänkt plan i att låta den här hantverkaren ovan sitta i Carl Hansen&Sons monter och tillverka Kaare Klints Faaborg Chair från 1914 för oss att beskåda, live på mässan? Men jag ser det som en bra sak, det ger ju större förståelse för pris, värde och kvalitet tänker jag. Och detta tycker jag skulle gälla i högre utsträckning för mindre hantverkare också, det vill säga, enskilda aktörer som drivs av passion för sin egen produktion och sitt hantverk. Sluta craft hush:a, börja berätta hur du gör!
Ja – vidare. Jag blev också fascinerad av allt materialexperimenterande från Textilhögskolan i Borås, vilka jag träffade i en Greenhouse-monter (området för ung nyetablerad design). Utforskandet av textila egenskaper, test av hantverkstekniker i andra material (stickning i koppartråd, trädd betong på bomullstråd etc) och förstås drivet i att hitta nya uttryck, material som matchar en estetisk idé eller en visuell upplevelse.
Och med det avslutar jag bågen, om än något löst hållen linje över hållbarhet, miljö, kommunikation och materialkännedom. Experimenterande med uttryck och materialitet, hantverkskunskap och möjlighet att skryta mer om det goda som görs – det demokratiska och det tillgängliga lika mycket som det potentiellt goda i enskilda produkter. Ungefär så skulle nog detta inlägg sammanfattas. Vad tycker du om dessa ämnen? Håller du med mig? Har du andra ingångar och tankar?