För ett par veckor sedan hade jag nöjet att träffa designern Thomas Lissert, han var gäst i vår serie Formfrukost. Det var ett väldigt intressant samtal som handlade mycket om olika sätt att slöjda, hur tar vi hand om vårt material, vilket material vill vi använda och har vi också kunskapen att bearbeta de material vi har runtomkring oss? Thomas gick ut Beckmans i våras och många av oss såg hans examensprojekt Make Up, där han tog hand om en bortskänkessoffa på Blocket och skapade nya funktionella möbler och detaljer till hemmet, ur materialet vunnet ur soffan. Det var ett briljant genomfört projekt som inte bara blev tilltalande för dess teori, och tankeexperiment, utan också för att själva genomförandet så tydligt pekar på hur det ser ut när vi är kreativa och hittar på funktion efter tillgång och efterfrågan.
För detta projekt fick Thomas Designgalleriets nya stipendium, som premierar nytänkande och lovande examensprojekt. I stipendiet ingår en utställning, och den går att se ytterligare ett par dagar på galleriet – skynda dig dit om du inte redan varit där. Thomas har arbetat vidare med samma koncept, här finns de möbler som ingår i Make Up på plats, stolen, mattan, träskedarna och klänningen – de saker som uppenbart var görbara ur materialet från soffan.
Något vi pratade en hel del om på vår Formfrukost var synen på återbruk, vilket Thomas snarare ville landa i möjligheterna som ryms i begrepp som dekonstruktion och konstruktion. Att endast prata om vad som går att göra av återbrukat material såg han som en begränsning, själva förståelsen för konstruktionen var det han fann mest spännande i det som han kallade framtidens slöjdande. Att leta material i gatans Big Bags och veta vad som går att göra av det menade han är en spännande väg att gå. Det leder till personlig utökad kunskap kring form, material och olika typer av sammansättningar sade han bland annat.
Just detta är något jag tänker på när jag ser hans verk på Designgalleriet. Fåtöljen som skymtar i bild har en röd sits som är gjord av ett plastnät som löken brukar förvaras i. På ett lågt bord står en låda med tydlig etikett, den är stabil och tål att konstrueras till något annat – dess ursprungliga funktion har varit att rymma sill. Ett pågående experimenterande med färg med rödbetor sker i en annan del av utställningen. Samt att det förstås täljs både här och där, rester av spånet finns kvar. Rester av det konstanta görandet liksom. Förbättringar, förändringar, processen som ständigt pågår.
Jag tänker mig att Thomas inte ser dessa möbler som färdiga i form av att de är helt klara objekt, förmodligen kan de komma att bearbetas om eller användas i andra syften. Det är lovande för den samtida och framtida slöjden tycker jag. Skapandet är och kan få vara processtyrt och också innehålla en parameter av behov – vad vill jag ha just nu? Behöver jag en till stol, eller går det bra med en pall?
Att också i den processen använda sig av tillfälliga material – som att låta en spännrem hålla ihop stoppningen med underredet till en pall – gör den inställningen ännu mer trovärdig. Är det fint? Är det fult? Jag tycker att frågorna är överflödiga då ingångarna i Make Up bjuder på så många fler nyanserade experiment om vad slöjd, design och hantverk är och kan vara i framtiden.
Thomas Lisserts Make Up på Designgalleriet finns att se fram till 21 december – gå och se!
