Missa inte att se Eva Davidssons pågående utställning Ishô-dräkt som finns på Konsthantverkarna i Stockholm just nu. Jag blev oväntat tagen, berörd och mycket inspirerad av Evas sätt att kombinera svenskt och japanskt dräktbruk med de olika hantverksteknikerna, här i en så välgjord och fin kombination.
Främst den japanska shiboritekniken är använd i de många olika plagg hon presenterar, och se hur fantastiskt fint de smälter ihop med svenska detaljer som dräktliv, broderier och detaljer som virkade muddar och väskor. Exempelvis låter hon också traditionellt rosentyg bli shiborifärgat, ett ljuvt möte som resulterar i en vacker kimonojacka.
Det blir aldrig för mycket eller för övertydligt, istället lågmält och mycket vackert. Häpen över resultatet och de många olika ingångarna i de fyra grupperna av plagg. I utställningen finns en text från Eva, som jag tycker säger mycket om hur ett sådant här möte kan komma till stånd, när ens specialkunskap och intresse får fritt spelrum och tillåts landa i frågan ”tänk om?”
Under en period reste jag ofta till Dalarna. För en textilintresserad person är det lätt att fascineras av dalarnas folkdräkter och alla de plaggdelar de består av. Jag älskar blandningen av mönster och färg. Rutigt, blommigt och randigt på en gång. Rött, grönt, gult och rosa. Kombinationen av tekniker och material. Under samma period studerade jag japansk dräkt på Stockholms universitet och gjorde en resa till Japan. Intressant nog finns många beröringspunkter mellan hur man klädde sig förr i Sverige och Japan. Givetvis också många skillnader. I Japan var ullfibern länge helt okänd. Likaså teknikerna stickning och virkning. Jag började fundera på hur plagg skulle sett ut om de båda kulturerna tidigt hade haft kontakt. Hur hade japanska mönster applicerats på svenska dräktsnitt? Hur hade i Sverige vanligt förekommande material och tekniker använts i Japansk dräkt?
Även om upplevelsen av dessa dräkter först och främst är just beundran över det vackra och okonventionella i tekniker och blandning tar också utställningen hand om en alltför aktuell fråga just nu på ett tydligt och mycket vänligt vis: det finns inget som är helt svenskt i vår dräktkultur eller folkkonsttradition, vi ingår precis som överallt annars i en global gemenskap där vi tillåts blanda och ge av våra kulturer.
Mycket av det vi kanske upplever som just traditionellt svenskt är oftast det som är allra mest förekommande i estetik och uttryck över världen. När tekniker och traditioner ligger så nära till hands förenas exempelvis japanska mönster på det lättaste vis på svenskt dräktsnitt. Det ser vi ju med egna ögon i det här exemplet, även om det inte är något vi sett tidigare, eller hur?
Av Eva Davidsson har vi tidigare bland annat sett hennes uppskattade och populära lampor, se här. Det är dock första gången som jag ser den här delen av hennes hantverk och kunnande, och jag hoppas verkligen att den här utställningen får möta fler ute i landet, får landa på fler ställen, det är den värd. Passa på ni som bor i eller har vägarna förbi Stockholm, utställningen på Konsthantverkarna är öppen till onsdag 28 oktober.
Rasande vackert! Så mycket detaljer och genomtänkta kombinationer av färg och form. Det syns att det är många timmars arbete bakom utställningen
Jag håller verkligen med!