Gott nytt år kära Kurbitsläsare! Vilket fantastiskt 2014 det varit för slöjden, hantverket och det handgjorda. Året har minst sagt varit turbulent i världen och här hemma, det politiska läget känns ofta låst och kargt, samtalet bitvis osynligt. Trots detta ser jag hopp om förändring och att en annan värld är möjlig, att det med gemensamma kreativa krafter går att få till skillnad. Detta utifrån en egen övertygelse, då jag personligen haft möjlighet att få träffa så många människor som visat prov på kreativitet i sina politiska uttryck, andra kanaler till uttryck samt andra prioriteringar, det här är ett fint exempel.
Jag pratar förstås om den största av årets händelser för min egen del – att min bok Gerillaslöjd – Garngraffiti, DIY och den handgjorda revolutionen kom ut i augusti i år. Det har präglat hela mitt år: stressigt färdigställande av allt manus fram till sommaren, nervös väntan till slutet av augusti, samt den ofantliga glädje som boken givit mig med möten, glada tillrop och fint mottagande, tack till alla er som varit engagerade!
Vidareutveckling, diskussioner och spännande samarbeten har hösten bestått av, något som jag med stor nyfikenhet och spänning ser fram emot också under kommande år. Jag kommer att ägna stora delar av 2015 till att resa runt och prata om gerillaslöjden och om hur slöjd är politik och kan förändra världen. Ett av de bestående intrycken är att kreativiteten läcker, osar, sipprar och flyter. I år är min känsla att den omvandlats till politik på vägen.
Varmt välkommen till årets sammanfattande krönika kära vänner. Som brukligt innehåller den ett antal punkter som på olika sätt belyser det som varit aktuellt i min slöjd- och hantverkssfär. I år med en stor portion samhällsengagemang och politik också.
1. Slöjdberättelser
Jag skulle säga att året bjudit på än mer berättelser än vanligt. Jag tror att det dels beror på att fler av er väljer att höra av er med era historier till mig, dels att det finns fler aktörer som precis som jag anser att slöjdens berättelser är viktiga och värda att berätta. Gör så fler av er! Stå upp för er handaskicklighet, det ni gör med och har i era händer är fantastiskt! Och tack ni alla som mejlat, twittrat, instagrammat och kommenterat till Kurbits under året, fortsätt gärna. Det är ovärderligt att få höra era röster, jag fortsätter gärna att berätta era historier.
För det finns få saker som lockar mig och oss så mycket som den handgjorda berättelsen. ”Hur ” och ”varför” är mina favoritfrågor, och jag tycker att 2014 har bjudit på fler sådana berättelser än tidigare. Att få veta mer om de material ni använder, från vilken tradition er inspiration kommer, hur ni tänker kring funktion, form och användningsområden; Per-Åke Backmans halmkronor som kom till i höstas för att lugna på temat ”Oro i tiden”.
Jag tycker även att Lina Sofia Lundins samhällsengagemang i färgning av textil på naturlig väg är en viktig slöjdberättelse som varit fin att följa under året. Också Caroline Slotte hade en historia som jag fastnade för under 2014. Och det finns många många fler!
2) Arkiverade skatter
Jag återkommer ofta till folkkonstens betydelse för dagens slöjd, form och hantverk. Det är ju liksom lite av Kurbits ryggrad och nerv och därför ser jag det som berättigat att punkten också är återkommande i nyårskrönikorna. Exemplen brukar variera dock, och härligt är ju det! För det betyder att vi egentligen aldrig kan vara utan historien tänker jag, ja befängt vore det ju om så var fallet. I år har jag slagits av samlandet och arkiverandet: Jag blir extra glad när jag ser likheter i världen och här hemma, två projekt som jag verkligen uppskattat i år är samarbetet Åkerlapp, mellan Växbo Lin och Note Design, där man tagit tillvara på spill från fabriken och gjort något vackert och nytt.
På samma sätt slås jag av den fantastiska japanska slöjden, här med företrädare från japanska butiken Kiki i Stockholm, där alla bitar fogas så fantastiskt vackert till varandra och hur varje textil räknas. Det är så vackert och så inspirerande.
Ytterligare ett fynd för i år är den här enorma och mycket ambitiösa digitala samlingen polsk textil, botanisera och njut här!
En fantastisk nyhet här hemma på samma tema är att hemslöjden över landet verkligen tagit stora kliv in i det enorma projektet Digitalt museum, så här finns också mycket att inspireras av. Och just att bege sig in i gamla arkiv, leta inspiration i mönsterböcker eller sätta gammalt i ny produktion är också något som jag tycker hör hemma här. Det jag tänker på är främst vilken snackis det blev kring Edna Martins små broderade kuddar! Många var vi som på Formex beundrade de utställda kuddar som Handarbetets Vänner hade med sig ur sina samlingar. Under året nådde det här inlägget rekordmånga läsare på Kurbits.
Intresset för de eventuella materialsatserna som det finns planer på är stort. Också Hemslöjdens förlags samarbete med Östergötlands museum kring broderier från samma tid, 50- och 60-talen har nått enorma intressehöjder, precis innan jul kom boken med beskrivningar på hur du broderar mönstren själv.
Och mitt sista exempel på hur vi verkligen gillat att skaka liv i våra arkiv under året är det samarbete som Sörmlands museum haft med ett femtontal formgivare och slöjdare i projektet ”Gårdagens hantverk blir morgondagens design”. För att få fram fler samtida produkter till museets butik har formgivarna bjudits in i arkiven för att hitta inspiration – under året har produkterna börjat säljas.
Under året har också nya sätt att uppdatera den broderade bonaden kommit till. Under en rad år har vi ju fått nya budskap på våra bonader, bland annat med gruppen Fuldesign. Men genom The Folklore Companys digitala tjänst kan du själv komponera ditt eget budskap och brodera det själv.
Nytt möter gammalt på riktigt härligt Kurbitssätt, precis så som jag gillar det.
3) Nya produktionssätt
Under året har det blivit tydligare att hantverket också hyllats för dess inneboende helhetskedja. Ofta är det ju en och samma person från ax till limpa, det är ju också vad som gör hantverket så speciellt (och förvisso också sårbart). Produktionsansvaret blir svårare och svårare, vi är allt mer kräsna konsumenter och det är inte lätt att komma undan med annat än etisk och miljömässig försvarbar produktion. Därför är det extra roligt att under året ha följt flera nytänkande satsningar där hantverkarna och formgivarna tagit hem hela produktionen själva, projektet Last, av Åsa Jungnelius, Gustaf Nordenskiöld och Fredrik Paulsen är ett gott exempel. Måste allt verkligen gå via återförsäljare eller via mellanhänder? Den diskussion om mikroekonomi som det tidigare pratats om har återaktualiserats och uppdaterats i år.
Uppvärderandet av unicitet, småskalighet och hantverk ställer alltså i viss mån till problem för etablerade butikskedjor – hur går det att konkurrera med det handgjorda? För även om det förstås finns komplikationer kring att föremålens tillblivelse är beroende av sin hantverkare har det i allt högre grad blivit till en fördel. Detta är exempelvis Designtorget medvetna om och försöker ta tillbaka, företaget har ju sitt ursprung i just den unika produktionen. I höstas fick jag vara med i en workshop där de provade samarbeten med slöjden, i ett försök att närma sig sina rötter; fem inbjudna slöjdare som fick slöjdifiera ett av deras befintliga ”massproducerade” föremål. Läs mer här.
Under året har också detta samarbete – mellan Livstycket och möbeltillverkaren Sweef kommit till stånd. Görande med samvete kan man väl kanske kalla det; fantastiska Livstycket har genom åren haft flera samarbetsparter som stött deras viktiga arbete, och jag applåderar också detta, fler och fler företag vill göra gott, eller göra skillnad, så också Sweef.
Ytterligare ett spännande exempel på detta är ju också vad inom det handgjorda vi säljer. I mars kom Jenny Hellström Ruas nya bok ut, hon är ju numera författare till två böcker, där hon bjussar på sina mönster ur sina Jenny Hellström-kollektioner från 90-talet. Det är en tanke som jag tror var otänkbar för ett par år sedan; varför i all sin dar skulle en modedesigner bjuda sin publik på sätt att göra kläderna själva? Nu ligger ju förvisso klädmärket nere, men jag tycker ändå att det finns något intressant här. Jag tänker mig att det är kunskapen om designen som Jenny säljer genom sina fantastiskt pedagogiska beskrivningar i böckerna.
Ett extraexempel som jag gillade mycket från årets möbelmässa var utbildningen Industridesign från Lunds universitets monter, där de under parollen Carve or starve hade låtit sina studenter tillverka de verktyg, redskap och utensilier de behövde för hand. Säkert mycket lärorikt och en bra kunskap för vilken blivande designer eller formgivare som helst.
4) Gerillaslöjd
Stort fokus har alltså året haft på slöjd och politik för egen del, men det är något som jag märker av allt starkare som samhällsströmning också. Vi har fått nog, vi vill göra något, vi vill bidra och använder numera ofta vår kreativitet för att påverka.
Detta tar sig uttryck i utryckningar av olika slag, täcken eller ett par varma skor till dem som behöver, insamling av pengar, underskrifter och upprop. Men ännu fler än tidigare tycker jag också tar till nål, tråd, textil, stickor eller garn för att berätta något, inleda en kommunikation och ofta också protestera och säga ifrån. Gaturummet är den plats allt fler väljer att kommentera och jag anser att vi på fler sätt än tidigare gått från att vara konsumenter till att bli engagerade medborgare. Fler och fler använder sina händer i denna förändring, jag kallar alltså denna ström av uttryck för gerillaslöjd, jag har hittat på ordet själv och definierar det så här i min bok; ”en kreativ mix av hantverk som placeras i det offentliga rummet på ett icke-förstörande vis. Gerillaslöjden är kreativ i material och teknikanvändning, den innehåller något slags budskap och kommenterar samtida politiska eller samhälleliga händelser”. Jag kan naturligtvis skriva hur mycket som helst om ämnet…här finns mer information om boken!
Att det finns fler aktörer som på olika vis vill få oss att lyssna, tänka, göra med hjälp av offentligt garn breddar mångfalden av åsikter, jag brukar säga att gerillaslöjden bidrar till en demokratisering av det offentliga rummet. Det är exempelvis Garnapa ett fantastiskt exempel på, som bidrar med en stark röst till alla Uppsalabor, där Elisabeth Bucht som hon heter, mestadels är verksam, se mer om henne här. Och Garnapa passar naturligtvis fantastiskt in bland de slöjdberättelser som jag fått ta del av under året.
Men gerillaslöjden tillåts just nu också ta plats i utställningsmiljö, fram till mitten av februari finns det möjlighet att se utställningen Disobedient Objects i London, se mer om utställningen här. Och ytterligare exempel på sätt att väcka debatt i det offentliga rummet, om än i det digitala dito och med hjälp av sina handarbetade åsikter står Marie Brian för. Hennes kampanj heter #adorablehate, där hon broderar det näthat hon får på grund av sitt feministiska engagemang. ”Haters gonna hate, stitchers gonna stitch” är hennes mantra.
Jag var i tidigare inne på att företag gärna vill göra gott i bra samarbeten, Livstycket och Sweef exempelvis. Ett annat mycket hyllat projekt som också jag skrivit mycket om är Re Rag Rug, Katarina Brieditis och Katarina Evans viktiga sätt att tillverka mattor av återbruksmaterial. De redovisade sitt projekt med en utställning i slutet av 2013, men 2014 blev året som tog dem och mattorna ut i världen och in i produktionsleden. De skulle kunna hamna i punkten om nya produktionssätt också förvisso, men jag vill slå ett slag för duons samhällspolitiska gärning. Något som alltså varit deras mål hela tiden, att bidra till självförsörjning i utsatta regioner i världen. De fanns med i min och många andras listor redan förra året, men hamnar i min krönika igen just på grund av sitt starka engagemang – genom handens arbete kan man åstadkomma skillnad. Slöjd är politik är inredning är hjälp till självhjälp är konst är design. Läs mer om Re Rag Rug här.
Precis som alla gerillaslöjdare därute så tror jag på ett hållbarare sätt att leva, på ett nytt ekonomiskt system och på den egna kreativiteten. Jag tror också att det finns en möjlighet till förändring genom handens arbete. Alla årets punkter har på olika sätt genomsyrats av detta märker jag. Och det är kanske inte så konstigt egentligen. För mig var 2014 året då slöjden på allvar klev in i det offentliga rummet, på den arena där vi finns som medborgare. Slöjdens inneboende kraft att kommunicera märks i historien så väl som i samtiden och om samtiden är politisk är det knappast konstigt att slöjden blir detsamma.
Och med det är det dags att runda av denna långa årskrönika för 2014. Gott nytt år Kära Kurbitsläsare!
Nya tag inför 2015! Då fyller Kurbits sju år (!) – väl mött på det nya året, jag hoppas ni följer med också framöver!
/Frida
