Kurbits 3.0 får problem med fel version

På Konsthantverkarna i Stockholm pågår utställningen Kurbits 3.0. Det är den årliga julutställningen, där medlemmarna samsas kring ett ämne eller tema. Och i år har man alltså låtit sig inspireras av kurbitsen.

Temat bygger på den rika värld av dekoration och mönster som kommer från Dalarna. Med inspiration från Karin och Carl Larsson, Sundborn, Anders Zorn, allmoge och dalamåleri har medlemmarna gjort unika alster till Konsthantverkarnas julutställning 2011.

Så beskrivs själva utställningen, liksom med orden  ”Ännu en gång används historien, men lika nytänkade som vanligt” i ett pressmeddelande. Alltså. Som vanligt när det handlar om Konsthantverkarna så är det hög kvalitet på genomförande och de enskilda hantverkarna, jag var och såg utställningen för en tid sedan och vill börja med att förtydliga det. Generellt hög kvalitet på verken.

Men helt allvarligt. Att kalla en gemensam julutställning för Kurbits 3.0 är lite som att be om trubbel. Ja, jag vet, det kanske bara är jag, ni får väl stå ut med att jag är lite extra kräsen när det gäller just kurbits och nytänkande. Men så här känner jag – om vi lämnar Kurbits 2.0 snart, något jag skulle vilja säga att vi inte riktigt gjort än eftersom vurmen för kurbitsen snarare har fördjupats än förnyats på sistone – för version 3.0, ja, då är det nog mer som krävs i nytänkande, inspiration och utförande.

Då är det svårt att komma dragandes med samma gamla Dalarna och Anders Zorn, Sundborn och Karin Larsson – eller ens Peter Johansson eller Mattias Norström. Och då verkligen inget ont om dessa historiskt viktiga personer eller platser. Men liksom, 3.0. Jag blir tokig.

När vi närmar oss en så spejsad version av kurbitsen, nytolkningar av historien i framtiden och vridna scenarion av allmogen hoppas jag att jag är med. Jag hoppas också att jag känner igen tecknen på en så utflippat och galet tillstånd som jag associerar med 3.0. Och jag hoppas att jag får skriva mycket och ingående om det. För det ser jag fram emot.

Men jag förväntar mig faktiskt mer av utställningen med ett sådant tema och en sådan titel än lite sammanslagningar av figurer som bildar en ny kurbitstapet, eller kurbitsar i neonfärger som utgör utställningens affisch. Helt ärligt. Det är fint och vi har sett det förr. Loggan till Kurbitsbloggen, som vi gjorde i början av 2008, var exempelvis inspirerad av Hanna Wernings väggklistermärke från 2007.

Så jag tycker som sagt att det är olyckligt av Konsthantverkarna att ha sin julutställning med ett sånt kaxigt namn. För jag är osäker på om verkligen medlemmarna känt sig så 3.0-iga som man (okej jag) kanske förväntar sig. Visst är det stillsamt, välgjort och vackert, visst är det bitvis roligt. Men inget som inte synts eller gjorts på temat förut.

Kurbits 2.0 hade liksom räckt fint som utställningstitel, mer som en sammafattning av där vi är idag. Och det är liksom inte kattskit, vi har ju kommit en bra bit vad gäller tolkningar av gamla mönster och traditioner i ny dräkt.

Bästa undantaget i utställningen är Anna Fjällbäcks 3D-kurbits, lite i samma genre som den här virkade diton av Anna-Lisa Persson, där jag skulle vilja säga att det känns som att det är på väg åt ett nytt håll.

Med allt detta sagt – gå nu och se utställningen!

Det är fortfarande samma begåvade konsthantverkare som vanligt – Elisabeth Billander, Eva Davidsson, Johanna Törnqvist, David Taylor, Anne Carlquist, Anna Fjällbäck, Anna Sjons Nilsson och många fler – och enskilt och bitvis är det riktigt fina verk. Det är kanske kostymen mer än dess innehåll som skaver för mig. Har man en blogg som heter Kurbits får man kanske ta sig rätten att bli en kurbitch ibland.

Fram till nyårsafton håller Kurbits 3.0 öppet.

Till sist vill jag gärna slå ett slag för den bok som släpptes igår – om Konsthantverkarnas första 60 verksamhetsår. Jag är mycket nyfiken och tycker att det är ett bra sätt att avsluta det jubileumsår man som förening haft 2011.