Ett gott nytt år önskar jag er alla slöjdentusiaster därute, ytterligare ett handgjort år är vad vi nu lägger till handlingarna. Som traditionen bjuder vill jag gärna sammanfatta året som gått utifrån Kurbits horisont.
Ett viktigt och inkluderande begrepp är har gemensamhetsprojekt varit. Jag tittar tillbaka och ser att mycket har fallit på plats genom det arbete som jag och Maria @virkadygnetrunt gjorde i No Limits regi med Gerillaslöjdsfestivalen. Jag återkommer ofta till dessa tankegångar i min egen verksamhet märker jag. “Gemensamt gör vi bäst” blev ett mantra vi upprepade under resans gång, och i Borås visade vi att gemensamt också gör mest, där vi gick i mål med inte mindre än 48 meter (!) inklädd bro. Här kommer årets nyårskrönika, som vanligt uppdelad i lite olika rubriker:
Slöjd som gemenskap och kraften i engagemanget
En av de insikter som blivit tydliga vad gäller just gemensamt handgjort arbete är att det ju ger så mycket mer att vara en del i en större helhet. Vi gick ut med vår efterlysning om hjälp i maj. Vi bad hugade att delta med en ruta 12.5 x 12,5 eller 25 x 25 cm stor, sydd, virkad, stickad, broderad, vävd, målad, alla tekniker var tillåtna så länge måttet stämde, på temat flower and power. I september reste vi till Borås med allas era rutor, vi fick in över 1100 (!) bidrag från hela landet, även från Norge och Danmark – tack alla alla ni som skickade in era rutor!
Med så mycket tankar, åsikter, budskap och uppmaningar. På håll såg det färgglatt, fint, lättsamt och dekorativt ut, något som ofta är synonymt med hur hantverk beskrivs. En guldkant i tillvaron, marginaliserad som uttryckssätt men om en har tur, ändå uppskattad som just uttryck. Här blev det i sitt gemensamma utövande allt detta, men också kraftfullt på ett sätt som inte gick att värja sig mot. Här blev vi en kollektiv kraft i stadsbilden, ett politiskt uttalande i garn. Det som i förstone verkade som dekoration blev ju mer vi byggde upp det en gemensam manifestation i samhällsbilden. Många röster blev till en enda stor enad med kraft.
Läs mer om upplevelserna av projektet Gerillaslöjdsfestivalen goes No Limit, ett av 2017 års häftigaste erfarenhet här. Här, här och här finns mer bakgrund till själva projektet.
Att slöjden är ytterst lämpad för gemensamt arbete är förstås inbakat i dess dna men på sistone har det manifesterats ännu större och i lite oväntade sammanhang. Ytterligare ett exempel från året är när Växjöborna vaknade till en 328 meter lång trasmatta genom stan, tidigare under hösten. Även internationellt finns det många gemensamma arbeten att inspireras av, jag har under året bland annat skrivit om det som kom att bli Pussy Hat-grundarnas nästa projekt, gemensamma Welcome blankets. Och detta, amerikanska Yarnbombers ofta storslagna (både i utförande och sceniskt, i naturen) projekt.
Slöjd som politik, mod och samtal
Vilket förstås osökt för mig in på det som kom att definiera också årets första månader – de rosa mössorna som signum för en världsomspännande protest. Pussy Hat-rörelsen engagerade oss över hela världen, och en av de viktigaste delarna för slöjdens räkning med mössorna är att de faktiskt inte gick att köpa.
Det vill säga, givetvis finns det både en och annan affär som säljer rosa mössor, men just dessa, med öronen fanns initialt endast att få till genom ett konstruerat mönster gjort för stickor eller virknålar och garn. Över en miljon rosa mössor hade grundarna av rörelsen som mål, oklart om det blev så många som gick i marschen i Washington i början av 2017 för att protestera mot den då nyvalda Trump, men helt klart fick en hel värld upp ögonen för protesten. Här är ett inlägg jag skrev på temat apropå mössorna och den offentliga gerillaslöjden i samband med åttonde mars, då vi var många som också manifesterade jämlikhet och rättvisa.
De rosa mössorna har också kommit att bli omtvistade för på vilket sätt de hjälper och hur det görs, men att handarbetet kunde vara motorn i en så snabbt växande och världsomspännande rörelse är ett viktigt faktum och ett bra steg framåt för att få till en framtida förändring och diskussion.
Slöjd som metod och affärsmodell
En hel del nysatsningar eller nya samarbeten har lanserats under året, jag blev lycklig och glad över Täljograms satsning på just täljningen förstås, Felix Wink och Ragnar Kierkegaard Suttner lanserade sin prenumerationstjänst under Formex i januari i år och har sedan dess utvecklat tjänsten vidare. Vi fick också prata med grundarna under ett av vårens Form&frukost-samtal, roligt!
Ytterligare ett riktigt intressant, stiligt och välgenomarbetat projekt stod Hemslöjden i Skåne och Elisabeth Dunker/Fine Little Day för, där de i maj lanserade nya produkter ur de mycket välfyllda skånska hemslöjdsarkiven. När nya ögon släpps in och presenteras för ens material kan det bli hur spännande som helst, Elisabeth Dunker plockade upp detaljer och mönster på sitt egna karaktäristiska sätt. Läs mer om projektet här.
Bitvis utanför landets gränser hamnade projektet Cross Over, där Sverige möter Japan i Maria Holmer Dahlgrens och Mikiko Yamanashis korsstygnsprojekt, minns ni detta?
I Stockholm har vävgruppen Studio Supersju bildats under året, ett supergäng vävare som gemensamt arbetar för att uppmärksamma handvävningen, och det som kommer från den gemensamma ateljén i Årsta är riktigt spännande. Vi lär se mycket mer av denna konstellation i framtiden! Läs mer här.
Ett riktigt roligt projekt som jag väntat in under året och fick nys om på riktigt under hösten är Assembly Lines kollektion där du själv är mästerskräddaren för din egen garderob. Det alldeles nystartade företaget från Kungsbacka hjälper dig att måtta, mäta, välja och klippa till, läs mer här. Och företaget med bas i Göteborg, Design Stories, som med utvecklandet av produkter vill göra det möjligt för oss att odla mer hemma. Kolla exempelvis in de fina näverburkarna som jag gick igång på rejält här för ett par veckor sedan!
Slöjd som livsstil
Ett allt mer aktuellt ämne som också ligger mig varmt om hjärtat är slöjd och hantverk som livsstil. Jag träffar så många utövare som är engagerade i sitt hantverk och det gör mig glad. Men allt fler utövare har också tagit riktning mot en mer handgjord livsstil, och med det ofta sagt en livsstil där omhändertagande, återbruk och en fördjupad förståelse för material och omsorg av desamma är gällande.
Under året har jag exempelvis haft kontakt med Leili Mänder, som driver instagramkontot Lagningsaktivisterna, och hon bygger tillsammans med sina följare upp en viktig kunskapsbank, jag skrev detta i somras. Det här är ett viktigt och gott exempel på den högre medvetandegrad som slöjden har och i framtiden i högre grad behöver ha. Jag har under året arbetat en hel del med frågor om slöjd som överlevnad, resiliens och samhällsförändring och detta kommer jag arbeta vidare med i högre utsträckning också under 2018. Bland annat som föreläsare i högre grad, håll utkik efter mer information om detta, eller mejla mig för mer info! (frida@kurbits.nu)
De globala miljöhälsofrågorna handlar ju i stor utsträckning om produktionsvillkor, tillverkning och materialanvändning, och där har slöjden också en viktig roll att spela, jag tänker exempelvis på den här diskussionen. Vi kan också vara en viktigt motvikt mot den fula sweatshop-industrin, eller hur? Här är också projektet Taste for Waste spännande (bild ovan). Läs mer här.
Också detta projekt tyckte jag var intressant ur dessa tankegångar under året, Rosa Tolnov Clausens Weaving Kiosk som vill lära ut vävning i högre utsträckning, och vill göra det genom att få oss att tillverka produkter som vi har behov av.
Under året har jag haft möjlighet att träffa två slöjdresidensdeltagare, ett pilotprojekt som gav två slöjdare möjlighet att arbeta med sitt utövande i Sickla under en tid. De utvalda var Jonatan Malm och Lisa Fält. Jag var och hälsade på dem och pratade bland annat om slöjd och hantverk utifrån frågeställningen om vi kan gå från massproduktion till ett hantverkssamhälle? Läs mer här. Lisa Fält sa bland annat så här, utifrån sin ingång i det lagade:
Lappandet och lagandet handlar om att ta hand om, men främst om att uppvärdera och belysa. Att se det vi inte värderar som något som faktiskt har ett värde – ur ett konsumtionssamhälle inte minst, hur kommer det sig att vi slänger så mycket? Det gäller också människorna i ett samhälle – om vi är så snabba att byta ut våra föremål, har vi samma syn på människor som inte fungerar så som vi tänker oss?
Slöjd som uttryck
Många är de utövare som använder sig av sin kreativitet, sin konstnärlighet, handgjort skapande som metod eller som process – inte alla kallar det slöjd eller hantverk, men här på Kurbits får det heta olika och ha olika skepnader, jag letar efter det där som känns i magen, det där som gör mig nyfiken, glad, överraskad. Eller berörd. Här är ett par sådana exempel som jag skrivit om under året: Årets första veckor hade Anna Sjons Nilsson utställning på Konsthantverkarna i Stockholm, se här, riktigt givande!
Vi var också många som väntat och längtat efter att få se mer av Karin Ferners arbeten, i maj i år hade hon utställning på Svensk Hemslöjd i Stockholm, Jag tänker på sommaren kallade hon den, läs mer här.
Andra höjdpunkter som varit givande är dessa favoriter (främst utvalda ur ett geografiskt perspektiv skulle jag vilja tillägga, dessa har jag utifrån där jag bor kunnat besöka och därför skrivit om); Cilla Ramnek hade en av sina sällsynta separatutställningar, på Berg Gallery i Stockholm i april. Så roligt att se den! Hon har annars så mycket andra uppdrag som hon delar sin tid med, så att få ta del av hennes arbeten på ett bräde här var en lyx. Jag är också väldigt förtjust i Kristine Thenman som visade sin keramik på Kaleido i Uppsala, följ henne! Superspännande keramiker, kolla in!
Ida Björs är en annan superrutinerad och skicklig konstnär som haft separatutställning i år, hon tog sig an en hel dräktreformation, tack och lov. Jättespännande! Ida Björs arbete är underfundigt, skickligt och smart, det är också mycket relevant. Här på Almgrens Sidenväveri i Stockholm ifrågasatte hon och diskuterade hur en folkdräkt är, ska vara och får se ut. Se mer!
Och även i år har Per-Åke Backmans halmkronor varit möjliga att ta del av, ytterligare några veckor finns hans arbete att se på Orsa kulturhus. Han firar 25 år med halmen och hans kronor är verkligen något särskilt, se här!
Jag hade även möjlighet att besöka ett antal examensutställningar i år och följer ett antal spännande konstnärskap lite extra, några av dem har jag redan kommit i kontakt med, läs om mina favoriter här, här och här. – här finns säkerligen framtida favoriter som jag kommer att återkomma till!
För egen del har alltså årets i stort präglats av Gerillaslöjdsfestivalens projekt i Borås, men tid har också funnits för en säsong av Form&frukost, där jag och Stefan Nilsson hade en rad intressanta gäster i vår samtalsserie i våras; först ut var Afroart, se mer om några av de gäster vi haft här. Vi har haft en paus under hösten, men återkommer med en rad spännande nyheter för samtalen under våren, håll utkik!
Ytterligare ett viktigt och roligt samarbete har jag med frilanskollegan Erika Åberg, vi driver Görbart tillsammans och har under 2017 dragit upp riktlinjer för hur vi i högre grad kan prata handgjort skapande och engagera kring slöjd och hantverksfrågor. Nu har vi exempelvis planerat dagar av kommunikationsinspiration inom våra ämnen som äger rum i januari, ett mycket spännande uppdrag som jag gärna återkommer till.
Andra roliga projekt och uppdrag som 2017 bjudit på är den gerillaslöjdsdag som FOF Aarhus arrangerade tillsammans med danska stickföreningen Gavstrick. Jag fick vara äran att sätta igång dagen, se och läs mer här!
I övrigt har jag ägnat mycket tid som skribent under året, bland annat fick jag möjlighet att skriva två rejäla reportage om gatukonstscenen i Stockholm efter nolltoleransen för tidningen Syre. Och jag fick träffa virkdrottningen Olek ännu en gång, fantastiskt roligt!
Endast fåtalet timmar kvar av 2017 nu och jag skulle – trots en uppsjö viktiga och bra projekt ovan – vilja sammanfatta hantverksåret som något försiktigt och avvaktande, jag skrev om detta från Formex i början av året, och tycker att problematiken kvarstår. Inte så mycket på grund av enskilda aktörer, utan snarare att också hantverkssfären märker av det osäkra världsläget och den globala miljöläget som i allra högsta grad är alarmerande. Det finns en viss frustration inom fältet och det behöver vi ändra. En första fördjupning har skett, men den behöver bli starkare:
Jag har under året formulerat tankar om detta i olika sammanhang, sammanfattat så här:
Det råder ett ökat kreativt självförtroende där ute – vi provar gladeligen att bygga en altan, riva en vägg, brodera eller sy en kudde. Vi behöver inte sticka en tröja för att vi fryser, eller tälja en sked för att äta med – vi vill för att vi kan, eller vill lära oss kunna. Men samtidigt som vi bygger på våra altaner i tryckimpregnerat trä nås vi av allt mer högljudda rapporter om att jorden håller på att gå under.
Och kanske är det så att världen inte behöver fler altaner, fler gjutna fågelbad i betong, pärlplattor eller garnbollar, hur kreativt, mindfulmässigt och hantverksskickligt de än är gjorda. Världen behöver mer relevant och samtida överlevnadskunskap i hantverkstekniker och därmed sätt att klara av vardagen på ett mer handgjort sätt. Med det följer mer kunskap i laga, vårda och använda igen. Att uppvärdera det vi redan har och att se möjligheterna i befintligt material kommer inte bara att bli mer relevant i framtiden. Det kommer att bli nödvändigt. Att ha hantverkskunskap är lika med att ha kunskap om materialitet och sätt att förvandla – förädla – det material vi har. Och den som har det är en vinnare.
Tankar om just konsumtion och produktion, utifrån att vi ju faktiskt vet att våra resurser är ändliga ställer högre krav, visst. Men den insikten ger också nya förutsättningar! (se bara på Lith Lith Lundin ovan, läs mer här) Och det skulle jag vilja att 2018 handlar om. Att det blir ett år där vi inom slöjd- och hantverksområdet tar ett större kliv framåt, pekar mer med hela handen, tar ut en riktning och faktiskt i ännu högre grad påverkar och är med och gör skillnad. Som samhällsmedborgare med globalt ansvar – och fördjupad kunskap som kan komma världen till nytta. Vi har påbörjat den resan mot fördjupad slöjdkunskap under 2017, men med viss tvekan, vi behöver ta i från tårna!
Jag hyser alltså stor tilltro till 2018 och är glad över det slöjdår som varit, jag tänker att vi slår ett allt större slag för hantverket – tillsammans! Och att vi då kan få till större diskussioner, viktigare samtal och inte minst med högre röster för större genomslag. Gemensamt gör vi som ni ju vet bäst!
Gott nytt år kära Kurbitsläsare! Avslutningsvis vill jag med stolthet bakom orden säga att den här bloggen firar 10 år nästa år! Jag skrev mitt första inlägg i februari 2008, visst finns det många därute som varit med nästan sedan dess? Ett varmt tack för all respons genom åren, tack för tips, tankar, stöttning och inspiration! Utan er, ingen blogg. 10-årsjubileet kommer att uppmärksammas under 2018. Men nu – fira fint så ses vi på andra sidan årsskiftet!
