Det här är ett inlägg som är en som en efterlängtad karamell, jag har väntat lite med, hållit på och blivit glad över att jag haft på gång. Historien om oromakaren Per-Åke Backman och hans fantastiska halmkronor är numera 25 år, nu jubilerar han i en utställning i Orsa, han och jag har numera också haft fin kontakt under ett antal år och det är jag så himla glad över!
Jag skrev det första inlägget på Kurbits i november 2011, då jag minns att han kontaktat mig under hösten och frågat om det här kunde alls tänkas vara något att visa upp. Jag blev eld och lågor, något så skört och starkt och vackert och rustikt och nytt hade jag väl inte sett i halm på länge. Den traditionella halmkronan, som också traditionellt kallas oro.
Jag minns att jag slogs av att de förhållandevis enkla materialen kunde bli något så vackert, och den ilande känslan har han lyckats bevara under alla år. Den traditionella slöjdens värde ligger ju ofta i det, att till synes udda, enkla material får samsas genom ett säkert öga, men det är inte alltid det kommer fram i nyproducerade verk så tydligt. Att blanda materialen och att våga låta dem glänsa i sina egenskaper är en konst.
Sedan dess har Per-Åke lyckligtvis haft en rad utställningar, även om hans kronor nog inte visats alls så frekvent innan början av 2010-talet. 2012 firade han nämligen 20 år som slöjdare, och under åren har både halmen och vävningen varit centrala för honom själv, men inte så visade offentligt. Detta tog han igen med råge 2012, då med inte mindre än tre utställningar, se mitt inlägg här.
Och ytterligare en viktig utställning hade han 2014, som han kallade Oro i tiden III, där tankarna kring omvärlden och samtiden var något han ville diskutera med hjälp av sitt uttryck och sitt material. Det finns förstås bara Per-Åke Backman som gör sådana kopplingar och det gör honom till en så relevant utövare tycker jag. Jag skrev så här:
Drivkraften finner han i att använda sig av det material som till synes är skräp och förvandla det till exklusiva föremål. Halmkronors tidigare magiska mytiska och i viss mån beskyddande betydelse tycker jag i Per-Åke Backmans tolkningar får ett estetiskt värde som på alla sätt förundrar och ger dess historia relevans. En av de viktigaste och svåraste uppgifterna med att verka i historiska tekniker och material är att få föremålen aktuella också i en samtid.
En intressant detalj med Per-Åkes uttryck är också hur han ständigt återkommer till att han återbrukar, använder det som redan finns eller tar hand om sådant som i viss mån är förgängligt. Han gör mig uppmärksam på att han också använt sig av sin vävning under alla år av utövande, och att det är därifrån som mycket av de textila restprodukterna faktiskt kommer. Per-Åke Backman är också utbildad i handvävning på Hantverkets Folkskola i Leksand.
– De enklare vävteknikerna som tex trasryan har följt mig i stort sett hela min karriär. Här i utställningen presenteras dock i första hand flossaväven i flera olika modeller samt rosengång i trasväv. Det är ofta textilspillet från mina textila arbeten inte minst varptrådarna som sedan återkommer som dekoration i mina halmarbeten. Så man kan säga att det textila och halmen följs åt ’hand i hand’, berättar Per-Åke.
Samtalen mejlledes med Per-Åke har alltid varit så givande och även om jag inte sett alla verk eller utställningar live är hans funderingar och tankar om sitt hantverk så tydliga att de går att läsas genom de bilder han också visar upp. Så här skrev han i en mejlväxling, som ett sätt att förklara sitt material, men också ett sätt att förstå sitt eget utövande:
Historiskt var en halmkrona kryddad med betydelser som idag helt spelat ut sin roll och som vi antagligen sedan länge heller inte i sin helhet har förmågan att tyda. Och den magi som då fanns relaterad till halmkronan har upphört att intressera och fascinera. Så frågan är vad jag utmanar för samhällsmekanismer av idag med att verka utifrån en råvara som snarast kan karaktäriseras som ”slaggprodukt” och det i relation till den tids- och tålamodskrävande process som konstruktionen av en halmkrona innebär. Det finns i dagens samhälle egentligen inget behov av halmkronan som företeelse, så hur ska jag i det rättfärdiga mitt skapande?
Genom åren har han också varit duktig på att se till att det tas bra bilder på kronorna, kanske ur ett bevarande perspektiv också? Men just nu behövs inga bilder – iallafall inte om en befinner sig i närheten av Orsa konsthall, för där finns hans verk att se live just nu. Gör det ni som kan! Fram till 11 januari finns hans verk på plats, utställningen heter kort och gott 25, och syftar förstås till de antal år Per-Åke varit aktiv.
I 25 år har alltså dessa halmkronor varit hans uttryck och de har under åren sett lite olika ut. Fortfarande fascinerad av materialet säger han sig vilja uttrycka sig vidare – och det hoppas jag verkligen att han gör! På frågan varför han håller på svarar han så här:
– Varför kan jag inte bara låta det vara? Nej, för så fungerar jag inte! För mig gäller det att hålla sinnet friskt, hjärnan sysselsatt – utsätta mig – ändra mina vanor och dagliga rutiner, studera, lära mig nya saker, ge mig själv utrymme för reflektion, nyfikenhet och kreativitet.
Under åren är vi flera aktörer som kontaktat Per-Åke för samarbeten och vilja att visa upp hans hantverk. Jag fick till min stora glädje ha med hans halmkronor i min Kurbits-utställning på Träslottet i Hälsingland, 2015, se här. Och en del internationellt intresse har också funnits genom åren, aktörer från USA, Frankrike, Tyskland, Polen, och det förstår jag verkligen. En fransk bok om halmkronor är är på väg ut där hans oroar finns med, liksom en rad internationella artiklar och erbjudanden om samarbeten. Jag hoppas fler får möjligheten att upptäcka uttrycket och materialet.
Så från Lycka utanför Leksand till världen med material som äggskal, ull, halm och papper. Uttryckt i som han säger, slaggprodukter. Det har fungerat för honom de senaste 25 åren konstaterar han:
– En personlig drivkraft jag har och som jag gillar är att utgå från enkla förutsättningar och material och att aldrig ta något för givet. Jag inbillar mig att det kanske kan upplevas som om jag förhåller mig till mitt skapande som en vetenskapsman förhåller sig till sin forskning?Och vinsten ligger i att jag genom mitt arbetet med händerna blir både gladare, får ur mig diverse frustrationer, utmanar min bekvämlighetszon, testar min egen bärighet – begränsning, klarar stress bättre, får ett sundare perspektiv på tillvaron – och med det funkar bättre som medmänniska.
Per-Åke Backmans utställning 25, finns alltså att se fram till 11 januari, i Orsa. Och här finns alla mina inlägg om honom samlade.
Men så underbart vackra halmarbeten! Tack för att du visade dem!