Här kommer ett tips till er som befinner sig i Linköpingstrakten i helgen – ta er förbi Östergötlands museum och se den pågående utställningen Ting och tankar del 10: Hands On. Det är inget mindre än en helgjuten examensutställning från studenterna på utbildningen Slöjd, hantverk och formgivning vid Linköpings universitet. Det är den tionde examensutställningen som visas på museet, och det är en utmärkt lösning för examensföremålen.
Jag har sett utställningen eftersom jag hade den fina äran att invigningstala vid öppningen i maj. Examensklassen 2017 består av dussinet studenter: Wiwi Samuelsson, Jesse E Hed, Christine Kacz Ruse, Ami Jammeh, Gabriella Segerholm, Julia Gottschalk, Jennie Tämnervik, Kristine Hildor, Jennipher Sivertsson, Madelene Bojestig, Pamina Eriksson och Malin Kellhorn. Tillsammans har de utformat, planerat och inte minst, genomfört de verk som finns i utställningen Hands On.
Här finns 12 hantverk som alla är gedigna och intressanta i sina utföranden, precis som tidigare håller utbildningen hög klass i vad som visas och formas. I mitt tal till studenterna var detta också något jag nämnde:
För tionde året i rad examineras studenter från kandidatprogrammet Slöjd, hantverk och formgivning vid Linköpings universitet, utbildningen håller hög klass – jag har följt er länge – och genom åren har era företrädare visat lika mycket bredd, kreativitet och framåtanda. Det verkar sitta i väggarna – eller snarare i synen på hur hantverkskunskapen förvaltas inom utbildningen. Teori och praktik inom design och formgivning behöver gå hand i hand i en samtid där allt mer handlar om icke greppbara varor och tjänster. Vi behöver en balans där vi också kan få en praktisk förståelse för att till fullo se helheten av objekt, material, processer och färdiga produkter. Och där kommer slöjden och hantverket in mer och mer. Fler vill ha den balansen.
Studenterna omfamnar som sagt olika områden, allt från cosplay där hela kostymen tillverkats hantverksmässigt förstås, vacker undersökning av metaforer och objekt omtolkat i smycken, diskussion av normkritik och mixande av kultur, arv och geografi i platser som har särskilda betydelser. Resultaten blir olika i just smycken, skulpturform och en tapet, men processerna har skett enligt samma förutsättningar. Precis som på andra utbildningar sker själva examensarbetet under korta intensiva veckor innan utexaminationen, där alltså teori och praktik ska samsas inom samma ramar. Därför gillar jag extra att det är så mycket fokus på hantverket här – att det får ta den platsen blir menar jag, synligt i slutresultaten.
Tankar om detta skickade jag också med till studenterna:
Idag handlar görandet ofta om att koppla av, att kunna bryta med det man annars gör till vardags. Men det handlar också om att återerövra kunskap, att ta kontrollen över det man gör och det man producerar. Och det är bra! Undermedvetet blir vi alla då mer engagerade i hur vårt konsumtionsmönster ser ut. Att göra med händerna förändrar vår syn på konsumtion; vi får en annan stolthet i de produkter vi gör, vi behåller dem längre och byter inte ut dem. Och vi får också en förståelse för hur komplicerat det är att behärska ett hantverk, hur många delar som ska klaffa för att produkterna vi tänker oss ska bli av och bli som vi tänker oss. Det är något som inte påtalas så mycket – det är svårt att göra bra – SUPERSVÅRT! – hantverkskunskap är något som tar tid att skaffa.
De 10 000 timmar som det traditionellt sägs behövs för att bli bra på något gäller i allra högsta grad även hantverket, det är ni alla här mycket medvetna om. Och jag gillar er så mycket just på grund av det. Att ni vill satsa – att ni nu har satsat i tre år! – att ni envetet kämpar och tror på en handgjord framtid. Och vet ni – det gör jag med.
De tolv elevernas utställda verk finns att se under hela sommaren, fram till 2 september. Ta möjligheten om du är i krokarna! Läs mer om utställningen här. Och här finns mer information om utbildningen.
Bilden i inläggets topp föreställer verk av Christine Kacz Ruse, de noggrant färgade textilierna med screentryckta mönster, och Pamina Erikssons räv som skymtar – också den välgjord och i ett traditionellt material, koppartråden.