Det är bråda dagar i examensutställningsbranschen just nu. Endast ytterligare ett par dagar, till och med söndag, pågår Konstfacks utställning. Här samsas inte mindre än 195 studenters uttryck och arbeten från alla utbildningens kandidat- och masterprogram. Det är mäktigt och bitvis mastigt att ta in alla smarta intressanta arbeten, kvaliteten är hög och nivån på engagemang är utmärkt, det är främst uppblandningen av alla inriktningar och klasser i utställningen som gör det svårt att överblicka. Det blir svårnavigerat som helhet helt enkelt. Men desto snabbare kastar en sig därmed in i de olika verken som visas.
Och det gör jag verkligen med glädje – verkshöjd, verklighetsnära och stundtals visionärt är årets upplaga av examinationsarbetena.
Så som många varit inne på finns stort engagemang för världsläge, politik, framtid och mänsklighet på ett sätt som inte varit så tydligt bland studenter från konstnärliga och kreativa utbildningar tidigare om åren, det gäller generellt de utställningar jag hittills sett och trenden är minst sagt tydlig också på Konstfack. Det är en bra utveckling tycker jag – ju fler discipliner av samhället som kan engagera, oavsett kreativa uttryck, desto relevantare blir världspolitiken för fler. Avtryck i hållbarhet, produktionsförhållanden, återbruk, naturkatastrofer, mental hälsa, resiliens, gentrifiering och problematiseringar kring det offentliga rummet är några av de ämnen jag på rak arm kommer på behandlas.
Ett av mina favoritarbeten är detta, och kanske främst den tidning som ligger på podiet längst fram i bild. Amanda Hultman, kandidat i textil har gjort inte bara en kollektion kläder, utan framförallt undersökt bakomliggande fakta och förhållanden i sättet vi tillverkar våra kläder. Hållbarhet, produktionsförhållanden, sweatshopindustri och agenda 2030 i ett nötskal. Att blunda för verkligheten – skapandet av värdefulla kläder i en värdelös bransch heter hennes arbete.
Också Erik Hidemark tyckte jag hade intressanta poänger i sitt utforskande av hantverket i industrin. Han undersöker de traditionellt ansedda motsättningarna mellan hantverk och industri – och i tre egenbyggda maskiner försöker han att belysa detta. ”Är det möjligt att tillskriva industriellt framställda föremål kvaliteter som vanligtvis tillskrivs hantverksframställda föremål?” frågar han sig. En superintressant fråga som verkligen ligger i tiden också med tanke på hur heta diskussionerna om handgjort, lokalt producerat, transparens i produktionsprocessen är i ett globalt perspektiv.
Uttryck kring hantverkskunskap och utforskande av metoder kring densamma ägnar sig alltså ovan Hanna Hansdotter åt, men även fler; jag tänkte på Agnes Nissen, Katarina Lundberg och även Nadia Zabihi vars olika projekt jag gillade. Stickandes i återanvänd textil, användandet av hantverksrelaterat material (sandpapper!) i helt annat syfte (Katarina Lundberg) samt utforskande av ny teknik kring traditionellt material – Concrete Canvas, flexibelt betongtyg som härdar efter vattning.
Liksom förstås – bilden i inläggets topp, Victor Alge som tittat på vad som går att göra av restmaterialet från de älgar som varje år skjuts i Sverige.
Kyung Jin Cho står för utställningens vackraste ljudupplevelse, där hon ovanför stora keramikkärl konstruerat en pendel som slumpmässigt skapar ljud genom att slå i kärlen. Installationen är en tolkning av en upplevelse av en jordbävning i Seoul.
Maria Bruvik Kindestam utforskar det offentliga rummet och frågar sig vad vi får och inte får göra där – med gerillaslöjden som metod tar hon sig an olika uttryck – givetvis finns det en problematik i att hon måste redovisa sina arbeten i fotografier – det hade ju varit mäktigt att se mer av verken live. Här blir hennes experimenterande lågmält och svårt att till fullo förstå vidden av – många av hennes uttryck är dock lysande. Kolla in fimparna längst ner till höger i bild till exempel.
Ytterligare intressanta tolkningar av världen runtomkring; Anna-Lea Öquist som byggt ett kalejdoskop där hon undersöker religion.
Och Ann-Charlotte Ingschöld som inom ramen av Visuell kultur och lärande – inriktning bildpedagogik tar sig an tolkningar och bearbetningar av landsbygd och stad, vem och vilken plats som räknas och var vi förväntas vara i ett framtidsperspektiv. 2050 tänker jag anspelar på det årtal då 70% av världens befolkning beräknas bo i städer.
Gå och se Konstfacks alla delar i helgen! Här finns uppfriskande, viktiga, tankeväckande projekt som spänner bågen och som alltså ofta riktar fokus på samhällsdebatt, världspolitik, medmänsklighet, miljö- och framtidsfrågor. Här är endast ett litet axplock av allt som visas, ta del av allt själv om du har möjlighet, rekommenderas varmt! Praktisk information här.
