2017 står för dörren, tur är väl det med tanke på hur mycket omstörtande vi varit med om under 2016. Inte alltigenom dåligt, men mycket dramatik har det varit i världen i stort. Det har också färgat av sig på alla områden, inte minst har vi sett ett stort engagemang kring vad slöjden kan vara i form av kommunikation, politik och åsiktsbärare.
Här är en summering av året sett ur bloggens perspektiv, där jag ju skriver om hantverk, slöjd, förändring och tradition. Inte så mycket ur trendrapporteringssammanhang, mer med utgångspunkt i slöjd som livsstil. Traditionsenligt blir det en (lååång!) sammanfattning av året, – de fem punkterna heter Slöjd och resiliens, Gör själv! och Slöjd som diskussion, Den vackra och begåvade slöjden samt Slöjd som metod. Och för att hoppa rakt in – för egen del handlar mycket av 2016 om det här:
Slöjd och resiliens
Så jag tänkte börja i den änden. Slöjd och resiliens, två ord som jag allt mer arbetar med för att föra samman. Slöjdens inneboende kraft att förändra men också att vägleda till nya förhållningssätt till tex konsumtion och funktion. Resiliens som ett sätt att se på världen utifrån ett inte bara hållbarhetsperspektiv, utan mer med omställningsglasögon. Jag har under året flyttat in i gemenskapen i BRC, Bagarmossen Resilience Center och tillsammans med mina begåvade frilanskollegor har jag börjat vrida och vända på just begreppet resiliens; förmågan att återhämta sig eller motstå olika störningar som ordet definieras enligt ordbok. Också ord som motståndskraft och anpassningsförmåga kommer upp i tankarna om en resilient tillvaro.
Mer utblommat som ett sätt att agera tillsammans utifrån den verklighet och utveckling som sker i klimatfrågan i världen och i det se till att styra mot en gemensam förändring.
Vad betyder det för slöjden? Jag skriver på detta just nu och kommer förhoppningsvis att kunna presentera mer tankar under nästa år, både i föreläsningsform och i bokform är planen. Under året är nog det här mitt första inlägg som behandlar just orden slöjd och resiliens (och världsarv) men jag har också närmat mig dessa områden utifrån gerillaslöjdens samhällsnärvaro och politiska diskussion under 2016.
Johanna Törnqvists viktiga och med rätta bejublade utställning Project Precious Trash som turnerat runt i landet under året, läs mitt inlägg om henne här. Jeanette Schäring som är ständigt aktuell i skärningspunkten mellan teori och praktik inom frågor om vattentillgång, miljö, hantverk, konst och överlevnad: mer här. Också Stilmedvetets arbete med den turnerande utställningen om hållbart mode och Stadsmissionens butik Remake med fokus på frågor om konsumtion och återbruk samt Myrornas liknande satsning på upcycling är tre goda exempel som jag skrivit om under året.
Samt att jag tycker att Jonatan Malms arbete i den här riktningen är intressant att följa – genom det pågående slöjdresidenset – se här! – hoppas jag kunna följa hans arbete ytterligare i nya årets början.
Gör själv!
2016 har också handlat om att göra själv i mycket hög utsträckning. Det går att säga att det är en trend och att det finns en ekonomisk köpkraft i de kit, det material den litteratur och de kurser vi skaffar oss, plöjer, tar del av och inte minst – instagrammar och facebookar. Men jag tror att det i allt högre grad hör ihop med det ovan. Vi ÄR medvetna om att världen är i gungning. Vi vet att våra resurser är ändliga, vi förstår att vi måste ändra livsstil. Men vi har svårt att få till förändringen.
Det lustfyllda, rofyllda, meningsfulla som det innebär att då lära sig något nytt, fördriva tiden, förse sig med funktion som man behöver är en treat som vi gärna unnar oss. Och jag tycker att all sorts görande är bra i ett större perspektiv. Om vi lär oss att snickra våra altaner, gjuta betongkrukor, knyta makramé eller tälja en smörkniv får vi en rad effekter på köpet; 1) vi tar tillbaka en i viss mån förlorad kunskap som vi 2) oftast vill fördjupa och försvåra (görandet har ju den effekten, har du väl börjat så…) och 3) vi fördriver tiden och har kul, vi ändrar vårt sätt att leva och vi förser oss med de saker vi behöver och 4) vi får ökat kreativt självförtroende. Det senare har jag tjatat om i många år, jag vet, men jag tror verkligen att det är en nyckel till mycket av den livsstilsförändring som behöver komma.
Och jag är inte ensam om att hylla detta, det vet ni ju – det finns väl knappast något trendigare just nu? Hantverk, återbruk, upcycling, långsamhetens lov, det unika uttrycket – allt känns igen från inredningstidningar, mässor och tv-program, eller hur? Jag är glad och road över att vi under årets två Formexmässor givit oss hän i otaliga workshops till exempel: Handarbetets Vänners workshops i shibori i januari och vävning i augusti var välbesökta och väldokumenterade, liksom de möten med görare som januaris Formex bjöd på, läs mer här.
Ytterligare Kurbitsrapporter från året finns här och här – forfarande med samma tema om hantverk och att göra själv. Också Möbelmässan i februari hade ett starkt hantverksfokus, se mer.
Även den strida ström av utgivna böcker om hantverk och gör det själv under året stödjer denna trend – många är de förlag som givit ut praktverk inom området. Natur&Kultur har till exempel överträffat sig själva i antal roliga, smarta och intressanta hantverksböcker; allt från läder och kreativa skapandeprocesser till halmslöjd och täljning.
Slöjd som diskussion
Året började mycket dramatiskt för slöjden i stort och kanske mer specifikt för slöjden i skolan – det blev rivstart med fokus på smörknivar och hantverkets roll i samhället och inte minst i skolan, kommer ni ihåg? En krönika som tog upp huruvida slöjden i skolan verkligen var nödvändig, i förhållande till skolans övriga obligatoriska ämnen ledde till en hätsk debatt på landets kultursidor, men också till det som slöjdlärarna själva kom att kontra med; Smörknivsupproret, läs mer här och här. Vad gav diskussionen i långa loppet? Jag tänker mig att krönikören själv fick motta åtminstone ett par hundra smörknivar på posten – dock tycker jag att diskussionen inte bar alltför långt in på året. Min förhoppning är att helheten i ämnet, med fokus också på omställning och framtida kunskaper, ska lyftas ännu mer under 2017.
I kölvattnet av detta startade vi, virkaren Maria Yvell och jag, gruppen Gerillaslöjdare Unite! som blev ett sätt att fånga upp och samla nätverk kring det görande som sker runt om i landet. Detta fick senare fäste och kom att bli grunden för världens första Gerillaslöjdsfestival! Vi genomförde detta stordåd under en helg i oktober, och vilket stordåd det blev! Främst på grund av alla fantastiska människor som kom och gjorde festivalen så bra. Runt 700 personer kom till Bagarmossens Folkets Hus under den helgen, vilket var över all förväntan.
Att slöjden engagerar, väcker känslor, kunskap och gemenskap råder verkligen ingen tvekan om. Tack alla som kom och var med! Läs Marias inlägg om festivalen här!
Samtalet har varit i fokus för slöjden och även för mig under 2016. Vi vill träffas och prata om hantverk, lära oss mer, lära oss av varandra. Det blev mycket tydligt när Erika Åberg och jag i mars i år drog igång Görbart – en podd om handgjort skapande till exempel. Vår första gäst var Cilla Ramnek, och vilket roligt och bra samtal det blev! (inlägg här) Gillat av många, över 6 700 lyssningar har det programmet, och jag tänker att vi satte fingret på något som många gillar och vill ha. Fördjupning, kunskap och tankar om slöjd. Görbart har släppt ytterligare två avsnitt och målet är att kunna fortsätta spela in under 2017. Lyssna på alla program här!
Mer samtal har vi haft kring hantverk – och film – under året, apropå den isländska dokumentären Yarn: the Movie, se här. Vi arrangerade evenemanget En kväll om stickning och Yarn: the Movie på biografen Zita i Stockholm, mer här. Vi har under året gjort om evenemanget, och det har även fått ringar på vattnet med andra aktörer som gjort liknande visningar av filmen. Ett intressant och roligt sätt att skapa gemenskap kring ett specialintresse – vi visste att det fanns där! Tack alla ni som var med oss, både på Zita och på Gerillaslöjdsfestivalen!
Och – skulle du vilja vara med oss igen finns det ytterligare en möjlighet på kryssning mellan Sverige och Finland, redan i slutet av januari 2017 – kolla in!
Ytterligare möten och samtal under året har evenmanget Form&frukost inneburit, Stefan Nilsson och jag har hittills intervjuat 14 kreatörer, företagare, designers, hantverkare under tre säsonger, på Scandic Anglais scen. Ett möte från året som fastnat på grund av uttrycket och egensinnigheten kring det kreativa skapandet är Josefin Gäfvert, men alla våra gäster har överraskat, fördjupat och inte minst satt ord på vad det innebär att vara hantverkare, designer eller slöjdare i branschen idag. Det har varit en mycket rolig satsning. Håll utkik för i vår kör vi igen, i något omarbetad tappning.
Den vackra och begåvade slöjden
Men slöjden handlar ju förstås också om att uttrycka sig i harmoni med sitt material, att sträcka och utmana sin hantverksskicklighet, att skapa vackert. Och funktionellt. Här är några av årets favoriter vad gäller just kreativitet, nyskapande, egensinnighet. Bea Szenfeldt har figurerat på en rad olika scener och i en mängd sammanhang i år, från Eurovision Song Contest och Dansmuseet, men också på Vandalorum, och i Borås på Textilmuseet, här. I januari träffade jag på sibirisk näverslöjd av finaste sort, se mer av Anastasiya Koshcheevas fantastiska arbete.
Andra favoriter från året som jag skrivit om, i form av utställningar, möten och inte minst produkter; Mia Cullins utställning på Designgalleriet, arbeten av Eva Zethraeus på Blås&Knåda, utställningen Arvbetagelse som under året varit på turné, Karin Derlands fantastiska broderier (inläggets topp), Karin Ferners utställningar – här och här! Utställningen Av pixlar på Jönköpings läns museum var också en favorit, liksom mötet med Studio Murkla med sina spännande textila mönster. Ja, listan kan verkligen göras lång. Fortsätt slöjdare, fortsätt!
Slöjden som metod
Jag vet, jag har säkerligen haft slöjd som metod som rubrik vid ett antal tillfällen under året, men det är ett viktigt kapitel i samtidsskrivningen av det handgjorda skapandet tycker jag. Och ja, det hänger ihop med punkten ovan, slöjden som diskussion.
En av slöjdens viktigaste utmaningar – under året och även i framtiden – är att engagera och inkludera. Att kunna erbjuda alternativ. Det ären kamp som måste fortsätta, men viljan och grogrunden för förändring finns och är lagd, i slöjdens namn har det hänt en rad fantastisksa saker under året. Innan genomförandet av de skärpta asyllagarna fanns transitboenden och asylboenden med stort behov av sysslesättning och meditation genom händerna.
Initiativen var många, här är bara ett av dem. Slöjden som metod att bidra och engagera visade sig också tidigare under året i projektet Stitch for Syria, som pågått och vidareutvecklats under hela året, läs mer här.
Ett ytterligare arrangemang som engagerade slöjden på ett nytt sätt, i kombination med samtal och görande var det här, där slöjden användes för att diskutera och ifrågasätta normer, roller, kön och identitet. Och med de glasögonen väljer jag ofta att se på hur gerillaslöjden kan vara med och påverka och bidra till förändring.
Det har varit ett viktigt och spännande år ur det perspektivet – minns ni det här? Kanske mer hype kring sin sak än för själva slöjden i stort, men jag gillar tilltaget! Att synas publikt med sitt hantverk är allt mer ett alternativ för utövarna, en som numera är gammal i gemet är Julia Rio, och i år tog jag tillfället att träffa henne vid ett par tillfällen för att få lite mer kläm på vad hon gör, läs mer här.
Ytterligare en aktör som använder sitt hantverk för konstnärlig förändring är Olek. Jag haft förmånen att träffa världsstjärnan vid två tillfällen, apropå hennes insatser i Avesta i somras, dels som medverkande konstnär i Avesta Art, se inlägg här, med ett mycket starkt verk som skildrar flyktingströmmarna och vad de innebär för de enskilda individer som kommer hit. Dels i hennes arbete med att virka in ett hus i garn i centrala Avesta. Och Olek är alltid Olek, så det är så klart att hon även var med och hade åsikter inför rysaren kring Hillary och Trump: här.
Förhoppningen är att 2017 blir ett viktigt, bra och konstruktivt år inom slöjden och hantverket – de projekt och de utövare som vi sett under det år som gått har visat bra fart och goda resultat. Jag tänker mig att ytterligare delar som jag varit inne på här – att vi vill göra mer med händerna, att vi framförallt också gärna vill göra i grupp (studiecirkel, kursverksamhet, inspirationsdagar, drop-inworkshops på oanade ställen) känns också betryggande. Jag är så oerhört glad över de satsningar som jag fått vara del i under året – där samtalet finns med som en viktig faktor. Vi vill samlas, vi vill prata, vi vill göra ihop. Det finns något förtröstansfullt i det tycker jag. Samtalsplatserna kan som sagt variera, Det bådar gott inför 2017 då jag vill att vi pratar ännu mer, ännu högre, ännu mer strukturellt och förändringsbenäget om vikten av hantverk, slöjd, sätt att konstruera och skapa med händerna – allt från hemslöjd till makerrörelse- allt som innefattar en kreativ process och inte minst ett händigt resultat av något slag. Det är så vi bygger alternativ, det är så vi bjuder motståndskraft och inte minst framtidstro.
Ett riktigt gott slut önskar jag dig fina Kurbitsläsare! Tack för att du varit med även under detta år. Bloggen Kurbits är inne på sitt nionde år, här finns över 1500 inlägg att ta del av som handlar om handgjort skapande. Alla inlägg är skrivna av mig, som ett sätt att undersöka, vrida på och fundera kring samtida och framtida slöjd. Kurbits drivs helt ideellt, har du tankar och idéer på samarbeten är jag nyfiken på att höra mer, jag diskuterar gärna sponsring eller andra sätt att hålla bloggen vid liv framöver. Jag är frilans på heltid och ägnar min arbetstid åt att föreläsa, skriva och prata om slöjd, hantverk, gerillaslöjd och även inför nästa år, om slöjd och resiliens. Hör gärna av dig!
Gott nytt år och väl mött inför 2017!
