Alltså, det kan ju eventuellt finnas något konstigt i att jag titt som tätt läser sticklitteratur. Som i böcker med beskrivningar att sticka efter. Jag som ju inte stickar, ni känner ju till det vid det här laget. Dels är jag dock så genuint intresserad och nyfiken av ämnet handgjort skapande, dels så tycker jag att det är roligt att lära mig mer om säg, olika sorters garner, ullsorter, eller material i stort eller tekniker. Hantverksböcker generellt brukar innehålla finfina kapitel om själva hantverket, det kommer kanske naturligt.
Men visst, jag brukar väl generellt inte lusläsa alla mönster eller så, det skulle ju vara lite väl. Däremot har jag läst hela Julia Skotts nya bok, Håll käften jag räknar, för den är något så ovanligt som en teoribok om stickning, eller ännu mer kanske, en personlig teoribok om stickning. En stickares bekännelser ingår också i titeln, och det är precis vad det är – en genomgång av Julias förehållningssätt till sitt eget stickande, och sin tillvaro som stickare i en större community.
Julia är med och driver stickpodden Rätt Avigt som också figurerar i boken. Det är roligt – japp! Det är personligt – oh, yes! Det är upplysande – absolut! Och det är viktigt – check! En stor del av boken utgörs också av de mycket slående illustrationerna, gjorda av Lisa Ewald, Marie Tillman och Charlotta Björck, de förtydligar med sitt jävlar annamma läsningen och förstärker bokens personlighet.
Att boken finns säger dessutom något om hur stort intresset är för det handgjorda skapandet, jag har i flera år sagt till diverse förlagsmänniskor i bokbranschen att tiden absolut är mogen för oss att ta till oss teoriböcker om hantverk. Här är ett gott exempel. Julia är en inbiten stickare och engagerar i sitt passionerade förhållande till sitt intresse i olika detaljer och situationer, det är smittsamt och roligt.
Det jag som ämnesnörd gillar bäst är dock när hon tar till den stora penseln och målande beskriver skillnaden mellan Stickare och stickare (att se som verb ”jag stickar” snarare än substantiv ”jag är Stickare”) och att det finns elitism inom alla sporter, även hantverkssporten. Liksom när hon beskriver kreativitet och kunnande – hur detaljerad ska en beskrivning vara? Vad förväntas man kunna som stickare? – och inspiration och motivation. Det är intressanta perspektiv att höra från en stickare.
Och även självransakan om huruvida det är en materialsport, hur mycket garn som egentligen behövs gillar jag eftersom det säkerligen också landar i att ett underliggande ”vad gör stickningen med mig egentligen?” som jag alltid finner rörande och viktigt när det kommer till handgjort skapande. Och det säger jag inte som rörande i att det är gulligt eller som bortförklarande för en kufisk hobby, utan på riktigt på ett metafysiskt meningen-med livet-plan. Det handgjorda skapandet, kreativiteten som vi ägnar oss åt när vi skapar har allt det inneboende – på riktigt. På allvar. Jag har den goda lyxen att få arbeta med detta varje dag, träffa människor som gör, prata med dem och också göra själv. Så jag vet. Och det beskriver Julia målande i sin bok genom en rad kapitel med konkreta innerbörder inifrån en stickares huvud.
Här finns många viktiga kapitel utifrån den aspekten också; författaren berättar med rasande tempo om stitch ’n bitch-rörelsen, om internets möjliggörande av hantverkscommunityn, om industriella revolutionens rivstart i textilindustrin och om Resting Bitch Face inom stickningen. Stora viktiga ämnen. Samtidigt som det också finns en galen mängd smarta tips som stickare nog med stor sannolikhet kommer att jubla åt (rundstickor förvaras med fördel i avlagda cd-plastfickor, om fästet i rundstickan är ojämt kan man jämna till det med nagellack, plastmappar att förvara mönster i så du kan markera med whiteboardpenna allteftersom du stickar osv osv. Kanske vardagsmat för er proffs därute, rolig DIY-fakta för mig)
Jag vill gärna avsluta med Julias ord som jag precis som författaren tror att många faktiskt glömmer bort – ni som sitter därute och gör – vad fantastiskt ni ju faktiskt gör! Kapitlet heter Mer skryt åt folket! och inleds så här:
Jag tycker att det borde skrytas mer. Malla dig, mopsa dig, visa upp grejer du gör utan att be om ursäkt för dem. Påpela inte genast att det vlev lite fel eller att du missade något. Visa upp. Det var inget och nu är det något! Det var ett snöre och nu är det en kofta! Eller ett par strumpor! Eller en sned liten fyrkant! Du gjorde det! Du!
Ett gott, roligt och viktigt lästips gott folk, ta till er En stickares bekännelser och var uppmärksam på när hon räknar. Mer info om Håll käften jag räknar från Galago här.
