I lördags öppnade Avesta Art, den numera årligen återkommande konsthändelse i Verket i Avesta – och händelse är det minst sagt, främst på grund av de oerhört imponerande lokalerna, men också på grund av de konstnärer som är på plats. Insprängt i det gamla järnverket finns varje sommar numera en konstutställning med konstnärer från landet och från världen.
Organisationen kring Avesta Art satsar stort och imponerande. Jag var på pressvisningen av själva utställningen förra veckan, och det av anledning av att en av utställarna i år är den spektakulära och internationellt omtalade konstnären Olek. Jag skriver en artikel om den polska garntaggaren och reste till Avesta för att träffa henne. (läs mer om det jag tidigare skrivit om henne här.)
Och det fick jag också göra, men fick även alltså möjlighet att se resten av utställningen. Årets utställning har titeln Strukturer och här medverkar ett femtontal konstnärer ensamma och i samarbeten, verken är utplacerade i den dramatiska miljö som utgör den gamla järnindustrilokalen. Här är det stort, kallt, intagande, dramatiskt, trångt och varmt om vartannat, den fysiska upplevelsen av omgivningen är minst lika påtaglig som den visuella upplevelsen av konsten.
Det var också mycket spännande att träffa de konstnärer som var på plats, jag fick möjlighet att höra mer om Oleks dramatiska verk exempelvis, där hon låtit bygga upp en modell av ett bondehemman som finns ett stenkast från Verket i Avesta, för att sedan med hjälp av en rad volontärer virka in alla föremål, ni minns kanske att Olek efterlyste hjälp med virkandet tidigare i år? Se mer om det här.
Resultatet är minst sagt dramatiskt, då hon dagen innan pressvisningen låtit spränga upp det invirkade boendet som en kommentar till de världshändelser som idag gör att så många månniskor är på flykt. Brutalt och drastiskt blir effekten av det virkade ombonade hemmet något helt annat. Garnet förstärker effekten av att något mycket oväntat plötsligt inträffat som lämnat hemmet övergivet. Verket heter In a blink of an eye och flera gånger under dagens samtal påpekade Olek att det inte går att bli för bekväm i ditt liv – ”du kan förlora allt!”.
Ytterligare spännande möten innebar verken av Helene Hortlund och Alexandra Carr, där Helene valt lintråden som uttryck runt sina mycket graciösa men intagande nästan oformliga skulpturer, de sprätter hit och dit i rummet och fungerar mycket väl anpassade till den mäktiga utställningshallen. Tråden är samtidigt det som håller allt på plats, snörat och kontrollerat. Ett för mig nytt spännande möte både med konstnären och hennes uttryck.
Här följer några av de verk som jag såg under dagen, här finns många fler att se! Materialen är många, och arbetsmetoderna varierade – Alexandra Carrs tålmodiga arbete med järnfilspån och optiska illusioner bjuder på slumpartade överraskningar och Magnus Alexanderssons stora målningar är mäktiga i både färg, format och placering – som sagt, här finns mycket att upptäcka!
Avesta Art pågår hela sommaren fram till 18 september, missa inte om du har möjlighet att ta dig dit. Och jag filar alltså vidare på artikeln om Olek så länge, ett möte som väckte många fler frågor och gjorde mig mer nyfiken på hennes många olika ingångar i garnet, virkningen och användandet av hantverkstekniken. Hon upprepade flertalet gånger att virkningen är hennes språk, och att hon helst uttrycker sig storskaligt;
Jag arbetar helst i stora projekt. Jag vill alltid att mina verk ska referera till samtida situationer, reflektera den tid vi lever i, påverka och väcka frågor. Som konstnär är det min plikt att kommentera, problematisera. Jag vill att de som kommer hit och ser mitt verk ska ställa frågor om sitt eget liv, om sina egna val och fråga sig vem du är.
Ingen lär gå oberörd från Oleks sönderbombade virkade installation i sommar, det kan jag nästan lova.
