Formex och hantverkets lov

Återförsäljarmässan Formex är över för denna gång, jag ägnade två mässdagar åt att träffa folk, titta på en mängd produkter och hann även med att lyssna på föredrag och prata gerillaslöjd. In alles mycket effektivt och trevligt. Det är en riktigt stor tillställning numera, tre fulla hallar och över 800-talet utställare, det är nästan svårt att hinna med allt.

Jag har som vanligt fokuserat främst på mina favoritämnen – slöjd, hantverk, konsthantverk – men kan konstatera att mässans teman, Nordic Neat, Nordic Essence, Nordic Motion och Nordic Folk – satta av Handarbetets Vänners VD och trendspanaren Lotta Ahlvar, är väl funna ur det som också finns att se i montrarna. Det är färgstarkare än på länge, mycket mönster och en hel del flirt både med åttiotal och med huskurer från förr. Ordning och reda som i temat Neat alltså.

Återbruk, hållbarhet och folklore har upptagit mig men också Lotta, som under mässan föreläst om just hållbarhet, trender och mode utifrån dessa teman, och bjudit in gäster att medverka. Under torsdagen var jag tillsammans med modeskaparen Maxjenny inbjudna, jag knöt an till slöjdtemat och Maxjenny berättade om sin återbruksproduktion och sina färgstarka mönster.

Kanske var det mer än någonsin så att ”alla” pratade hantverk denna mässa. Det brukar ju vara ett ämne många refererar till, framförallt går det att se så mycket engagerat hängivet och ambitiöst småskaligt producerat från avdelningen Young Designers, eller generellt i den så kallade B-hallen, där konsthantverkare, egenföretagare och slöjdare samsas med övriga produktlinjer, samt i de inspirationsutställningar från mässan som finns på olika ställen på området.

Många jag pratat med har oberoende av varandra funderat på om det inte är läge för en tydligare märkning av hantverket, hur och var produkterna är tillverkade. En efterlysning i stil med ”tillverkat i Sverige” för inköparna. En märkning eller stämpel, lite som en checklista när det under korta dagar är mycket som ska falla på plats i det egna sortimentet. Jag tycker att det var intressant och började tänka vidare på det.

Kan det vara så att det kommit att bli ett glapp mellan produktionsled och konsument, en lucka – en kunskapslucka till och med –  som kanske tydligare måste fyllas på från designerns bord ut till återförsäljaren?  När vi går ut och hyllar hantverket finns den en fara i att vi är otydliga – vad menar vi med att hantverket är inne? Trendigt? Plötsligt vill vi ha en patina som ser handgjord ut?

Eller är vi verkligen i högre grad beredda att köpa färre varor till bättre kvalitet, tillverkade under klokare förhållanden och tänkta att hålla längre? Isåfall är ju det fantastiskt. Är en vara tillverkad i Sverige vill vo nog generellt i allt högre grad veta det, så mycket kan jag säga att hantverkstrenden är här för att stanna. Vi uppskattar att ha koll på var våra varor är gjorda, och hur. Att något är nära- eller lokalproducerat, gärna med svenska förhållanden vad gäller miljö och arbetsmiljö är en allt viktigare fråga för många.

Detta blir dock problematiskt när fler och fler produkter på marknaden ”ser ut” som hantverk, men kanske inte riktigt är det. Eventuellt är korgarna förvisso flätade för hand, men förmodligen i Bangladesh i alltför undermåliga förhållanden, eller är de inte? Hur ser vi skillnad? Och  är det verkligen gott hantverk då? Det är vi nog många som skulle säga nej på. Ser det ut som hantverk behöver det alltså inte alltid vara så.

Ibland känns det alltså som att teori och praktik inte riktigt hänger ihop. Produkterna ser förvillande lika ut och det är inte helt enkelt att som inköpare eller konsument att avgöra. Har man själv gjort varan kan man redovisa för alla moment, har man själv varit med och tagit fram sin produkt har man bättre koll naturligtvis.

Det gör också att den som har teknikerna, kunskapen om materialet i händerna i ett sådant här läge borde karva guld i konsumentled, men ibland har jag tyckt att det ekar tomt bland hantverksmontrarna, medan det läggs väldigt mycket ordrar i montrar med produkter med hantverkspatina. Det här är en supersvår diskussion, det är en fin linje mellan just lokaltillverkat och utomlandstillverkat bara för att nämna ett komplicerat exempel – för implicerar det isåfall att hantverket görs sämre utomlands? Självklart inte.

Det finns fantastiskt hantverk från hela världen som vi med glädje ska importera och ha återförsäljare på i svenska butiker, men när det trendspanas om hantverk och den allmänna kunskapen om vad hantverk är, vilka kriterier som gäller och vilka frågor som bör ställas är oklara, då slinker en och annan flätad korg med tveksamma tillverkningsmetoder och på tok för billig prislapp ner i orderblocken. Och det gör i förlängningen att konsumenten inte förstår varför en egendrejad mugg i lokal ateljé verkligen måste ha det påslag det har, när ett motsvarande hantverk kan gå för halva priset i butikkedjorna.

Ja detta är en del av vad jag diskuterat i montrarna på mässan. Jag lär få anledning att återkomma till detta resonemang, och missförstå mig inte – jag älskar att vi har en trend som hyllar det handgjorda, jag älskar att fler och fler känner lusten att köpa handgjort eller kanske till och med vill prova på att göra själv. Det är gott att vi i samma mening som vi nämner hantverk också pratar om hållbarhet, återvinning, kvalitet och rättvisemärkt produktion. Det kommer att leda oss  rätt i den framtid där dessa frågor kommer att bli allt viktigare.

Samlar man över 800 utställare till Nordens största inköparmässa för inredning blir det dock lätt att också frågor om kvalitet och popularitet i inköpen också börjar ställas. Och det är kanske främst av godo, tycker ni inte? Den där märkningen ”Made in Sweden” kvarstår dock att fixa, ingen dum idé tänker jag.