Jag blir alltid på så gott humör av uppdateringar från Elisabeth Dunker. Vi är många över hela världen som fångas av hennes öga, hennes egen känsla för dokumentation och berättelse. Jag följer henne på Instagram, det gör 97 000 andra också. Bloggen Fine Little Day, som har funnits sedan 2007 har säkerligen lika enorma besökssiffror och mottar helt rättvist lika många hyllningar. Vad är det som gör oss så glada? Varför tycker vi så mycket om att titta på vad Elisabeth ser och skapar runt omkring sig? Förstås är det en av kvaliteterna i hennes konstnärskap.
Men just hennes öga är något jag tänker mycket på när jag nu läser hennes nyutkomna bok, Fine Little Day – Idéer, återbruk och meningsfullt nonsen. Kanske finns svaret precis där i hennes titel. Att allt verkar ha en uppgift att fylla i hennes värld, att inget är för litet för att ta om hand och titta på. Det finns meningsfullhet i det vackra, det udda det lilla och det stora. Hennes intresse för folkkonst, särlingskonst som hon också nämner, samt människor med föremål, hantverk i händerna och historier att berätta förenar. Man är alltid i gott sällskap med Elisabeth och det känns som att hon ser saker som jag inte ser, förrän hon uppmärksammar mig på dem. Och hon gör det med en konsekvens, med ett allvar och en ömsinthet som är berörande. Hon utbildar oss i sina ämnen genom sina bilder och uppdateringar tänker jag.
Steget till en bok kändes naturligt, Elisabeth är konstnär och visuell kommunikatör, också med ett långt och intressant förflutet som fotograf. Bokens format passar sig utmärkt, här får bilderna ofta föra berättelsen framåt även om det förstås också finns välskrivna och fördjupande texter i kapitlen. Boken har också en välgjord grafisk form, signerad Klara Bothén och den är utgiven av Natur och Kultur.
Bokens bas finns i föremålen, de samlingar som Elisabeth har, de saker hon skapar och de fynd hon gör. Kapitlen rör sig kring Elisabeths vardag och heter saker som Studion, Samla, Hemma, Återbruk och Stugan. Här finns också fokus på att göra, besöka, leka och jobba i de resterande kapitlen, där en röd tråd är Elisabeths inspiration och egna arbete. Men i väldigt mycket bjuder boken på just praktisk och visuell inspiration; virka dina egna grytlappar, recept på fisksoppa, aha-upplevelsen i att göra dockhus av gamla resväskor, sy ett lapptäcke eller en dörrmatta. Måla dina slevar (min favorit!)
I boken gör hon som hon säger nedslag här och där från åren med Fine Little Day: ”och även visa nya projekt och grejor som begåvade vänner bidragit med. Jag kommer att svänga bilder vilt omkring mig, har aldrig varit ett fan av begreppet kill your darlings. Desto bättre har behåll, bejaka och slumpvis klingat, som känts mer tillåtande och muntert.” Hennes förhoppning att uppmuntra och entusiasmera fungerar på mig – jag återvänder till tankar om förmågan se till varje föremåls uppgift, ursprung eller mening, sätta i sammanhang.
Att se hennes samling pärlkorgar (det är svårt att inte gå igång på någon som har över trettio pärlkorgar i sin ägo!) eller målade slevar är en fröjd och spelar roll för fler än mig, det blir ett sätt att dokumentera också en samtid där vi vill åt en själ, kanske till och med en själsfrände, en historia, ett engagemang, en kunskap och en berättelse. Fine Little Day är en sådan plats som Elisabeth och vi hennes läsare känt oss hemma i, steget från blogg till Instagram (även om hon är aktiv i båda kanalerna) har inte varit långt – boken Fine Little Day är en fin förlängning av hennes värld och hennes dagar. Ta del av den ni som inte redan gjort det!