Kreativt medborgarmotstånd i utställning

Den här veckan handlar det om motstånd här på Kurbits. Häromdagen skrev jag om Marie Brians sätt att hantera näthat genom broderi. Idag handlar det om den pågående utställningen Disobedient Objects på Victoria & Albert Museum i London. Vi var i London för en tid sedan och jag fick möjlighet att se utställningen själv.

När jag var i London ett par dagar i december 2012 för att göra de första intervjuerna till min bok Gerillaslöjd hade bland annat Carrie Reichardt precis fått inbjudan till att medverka i utställningen, flera av bokens medverkande finns med också här.

Disobedient Objects är en utställning som handlar om medborgare, aktivister, politik och kreativitet,  samhällsrevolutioner, kulturmotstånd och hantverk. Det är en utställning om konsten och formgivningen producerad av den sociala gräsrotsrörelsen genom historien, de som vill få till en förändring.

Genom det egna engagemanget – inte alltid lagligt – gör dessa medborgare alla skillnad. Utställningen berättar om olika motståndsrörelser över hela världen, sätt som människor i olika länder drivit kamp för en bättre värld genom olika kreativa projekt de själva slagits för och trott på. Det är en stor dos av hoppfullhet, tilltro till mänskligheten och förundran inför dess kreativitet. Ibland också deprimerande och alarmerande.

Här visas föremål lånade från aktivistgrupper från hela världen, många objekt och kampanjer är välbekanta. Tidsmässigt rör sig utställningen i samtiden, med nedslag och tillbakablickar till 60- och 70-talen och bitvis längre bak. Bland annat berördes jag mycket av de chilenska broderierna med hemliga budskap på baksidan från Pinochets diktaturtid,  som visar på kvinnors företagsamhet och tradition att brodera meddelanden och hitta vägar till uttryck genom textilen. Storslaget och skrämmande. Vi ser samma sätt att använda oss av textilier som kommunikationskanal också i vissa afghanska mattor genom historien.

Också mer samtida textila verk visas upp, här finns samarbetsprojektet Nike Blanket Petition, genomfört av Cat Mazza mellan åren 2003 och 2008. Genom att konstruera ett mönsterprogram på nätet kunde alla som ville delta ladda ner mönster och samtidigt virka eller sticka en ruta till detta projekt, att konstruera en protest mot Nikes användning av dåliga swetshops i låglöneländer.

En hel del praktiskt görande finns med i utställningen också – tips och iscensättning av tillverkade föremål på gatan, eller föremål som hjälp och skydd för vad som kan hända på gatan, i sammandrabbningar, i aktioner. Sätt att bygga en gasmask av en petflaska, hur du konstruerar ett låsrör för din och din medaktivists arm, hur du bygger sköldar och hur en spraygraffitirobot fungerar. Också här griper ett visst adrenalinpåslag tag i besökaren, fatta att folk är så modiga, så engagerade, så drivna!

En hel del verk av Carrie Reichardt finns alltså också med i utställningen. Vi hade turen att få se The Tiki Love Truck iklädd traditionell mexikansk Dia de Los Muertos (Day of the Dead)-kostym, då vi var där precis under den tid som firandet pågick, se museets blogginlägg här.  Och Carrie Reichardt bjöds också in för att göra de verken till museets entré, en av hennes mosaik finns i inläggets topp (se bilder och en film från hennes arbete här!). I Disobedient Object står hennes viktiga mosaikklädda bil, som fungerar som en sammanfattning av hennes livsgärning som craftivist skulle jag säga, hon återvänder ofta till det verket och skapar andra verk i kombination till detta.

Bilen stod parkerad utanför hennes radhus i nordvästra London, där jag träffade henne för ett par år sedan. Den dödsmask som hon gjorde av den amerikanske avrättade fången John Joe ‘Ash’ Amador, finns nu med på bilens tak och hela bilen är gjord i hans och övriga amerikanska avrättade fångars ära. I utställningen finns också en film där Carrie och John Amadors änka visar och berättar om hans avrättning.

Disobedient Objects är en utställning för alla intresserade i mänskligt motstånd. Hur kreativitet, medmänsklighet och mod kan göra skillnad. Det är många obehagliga kampanjer som visas upp – men det är ju främst för att kampanjerna i sig själva är en motreaktion på något samhällsomstörtande i förstone. Det är ett viktigt sätt att se sin samtid, och återigen – ett hoppfullt och upplyftande sätt. Genom aktivistiska gärningar, resultat, föremål och ord får jag gott hopp om mänskligheten. Det är något som arbetet med Gerillaslöjd i mycket redan givit mig, men här får jag en bredare görare-bas att omfamna.

Utställningen pågår till 1 februari 2015 om du har möjlighet. Utställningen är gratis – gå och se om du är i London! Och är du nyfiken på dessa människor med fokus på handgjort skapande, kolla in min bok Gerillaslöjd – garngraffiti, DIY och den handgjorda revolutionen heter den.