Åker man runt i Sverige med en slöjd- och inredningsälskande fru hamnar man gärna på loppisar, hantverksmarknader, auktioner och inredningsbutiker. Själv vurmar jag för gamla pinaler, prylar med historia, och har därför sällan något att invända. Förutom när vi hamnar i på en sådan där hantverksmarknad eller hos en keramiker som producerar pinaler som är eller inom en snar framtid kommer att betraktas som usel kitsch.
Kitsch enligt Nationalencyklopedin:
benämning på t.ex. konst, konsthantverk och litteratur producerad på billigt sätt, utan konstnärligt engagemang, men som kopierar och överdriver former från dyrare verk.
Jag skriver ”usel kitsch” eftersom det finns kitsch som jag faktiskt uppskattar. Ofta handlar det då om medveten kitsch. Saker som är medvetet kitschiga. Att gå runt på en hantverksmässa och kolla in stånd där folk med lödkolv skrivit in ordspråk på egenhändigt hyvlade, sandpapprade och lackade träskivor är inte kul om man vet att personen faktiskt menar allvar. Och dessutom menat det de senaste 30 åren.
Många saker inom slöjdtraditionen har blivit kitsch genom ständiga allt mindre engagerade upprepningar. Någon kom på en snilleblixt på 1800-talet och sen har den ursprungligen fina och genomarbetade idén upprepats så många gånger och med så lite engagemang att det tillslut bara blir bläää. Även det traditionella måste utvecklas, ges ny särart och framförallt bemötas med respekt från den som möter traditionen. Problemet med många hantverkarna som ställer ut sina saker i hembygdsgårdar och IOGT-NTO-lokaler runtom i Sverige är att de bara upprepar något som någon annan lärt sig, utan att lägga till det där lilla extra.
Vad har då allt detta med dalahästen att göra? Det är ju faktiskt inte direkt dalahästar man hittar på hantverksmarknaderna. Dalahästen görs ju numera i slöjdfabrik på löpande band och säljs dyrt i souvenirbutiker på flygplatser och hotell.
Dalahästen är megakitsch. Kitsch i en helt annan division, ja en helt annan liga. Här pratar vi ett stycke snidad häst med anor från 1600-talet som förvandlats från färgglad, charmig leksak till en symbol för Sverige. Och som symbol finns den reproducerad i löjligt många sammanhang. Ta till exempel Sverige-vurmande Ikea. Vad sägs om gelé-dalahästar eller varför inte ett paket dalahästar i choklad med punsch eller polkagrisfyllning. Vi köpte ett paket och kunde konstatera att de inte var någon vidare reklam för Sverige. Spär man ut kakaon alltför mycket blir kakaon trist. Spär man ut engagemanget i det man skapar blir det kitsch. Och är verkligen kitsch en bra symbol för Sverige…?
1 comment